Jag har precis sett filmen Partition (2007) som är en gripande kärlekshistoria som utspelas i Indien 1947 och frammåt. Landet har precis delats och blodiga masakrar äger rum på båda sidor om den Indisk-Pakistanska gränsen. En muslimsk ung flyktingkvinna kommer under en masaker bort från sin familj men räddas av en sikh. Mannen som räddat henne håller henne till en början gömd inne i sin bostad, men när byborna får reda på detta vill de bli av med henne. De vill inte ha med de "hemska muslimerna" att göra. Så småningom blir hon accepterad av de flesta och hon gifter sig med mannen som räddat henne och tillsammans får de en son. Men kärlekshistorien tar inte slut där. Det visar sig att en stor del av hennes familj överlevt och hon beger sig till Pakistan för att hälsa på dem. Deras hat till sikherna är stort och de låser in henne för att hindra henne från att återvända till sin man.
Filmen är väldigt gripande och den har ett sorgligt slut som naturligtvis fick mig att gråta floder. Någon som blev förvånad? ;-) Mina tårkanaler står som fontäner när jag sitter ensam med en romantisk eller sorglig film.
Jag tyckte om filmen, trots att den var lite seg i början. Den visar vad vi är beredda att göra för kärleken. Frågan är väl om det är så här i verkligheten också eller om det finns särkilda regler i filmens värld? Är man beredd att offra sitt liv eller göra vad som helst för kärleken även utanför filmduken?
Följ länken för att se filmen. Partition
Inlägg
.jpg)
8 månader sedan
2 kommentarer:
Tjaa, ett långt livs erfarenheter har gett mig en åtskilligt nyktrare syn på kärleken än jag hade när jag var 25 måste jag medge. Mer tänker jag inte säga. Se veckans analysbild i min blogg, som litet grann knyter an till dina inlägg.
Igår visade TV2 "Indochine" med Catherine Denueve som jag inte sett tidigare. Den är dock ett måste för cineastiker i den romantiska kostymfilmens genre. Intrigen hade många beröringspunkter med den film du nämner, dramatik och olycklig kärlek. Den finns många stående schabloner och topoi i dem.
Den fråga jag ställer mig är: varför är det i filmens/romanes värld så att det mestadels är kvinnan som vandrar runt i världen och jagar efter karln? Det är ju mycket sällan han som offrar allt. Jag försöker febrilt komma på en enda.
Precis som i "Breaking the 'wives'" som en klok killkompis kallade en viss berömd film (gissa själva den riktiga titeln), så var det de stora umbärandena och lidandena som tjejen underkastade sig för att återförenas med mannen (för övrigt en tanklös odåga) hon utsett åt sig i sitt hjärta som till slut fick honom att förändras och ge upp sitt liv för henne. Hon hade ju redan offrat allt för honom...
Det gick förstås åt skogen för det brukar det göra både i fiktion och verklighet. Stora gester lönar sig sällan. De historiska händelserna trampade de små människorna under sina 45:or. Men frågan är om det hade kunnat sluta lyckligt om så inte hade varit fallet?
Skicka en kommentar