I mitt anletes svett

får jag slitta på jobbet, eftersom en av mina kollegor har behagat sjukskriva sig. Tydligen gjorde denna 65 åriga kvinna samma sak förra året. Mitt under Skoklosterspelen dessutom. Mina andra "ungdomskollegor" menar att hon borde stanna hemma helt och hållet och inte ta jobb från "ungdomarna". Kanske har de rätt. Hon är lite besynnerlig måste jag säga, och det har inte alls med hennes ålder att göra. Jag har haft en annan kollega som var 70 år gammal och världens underbaraste människa. Hon är gammal chef på Skokloster och har stannar kvar för att hon älskar slottet så mycket och eftersom hennes pension inte heller är den bästa. Nej, det är inställningen som bör diskuteras här. Fru sjukskriven betedde sig ytterst oartigt mot mig första dagen på jobbet. Jag försökte inleda en kort diskussion för att lära känna henne bättre och frågade hur länge hon jobbat på Skoklostersslott. Svaret var kort och vasst. Varför undrar du det? Ok, ett försök till då. Vad har du gjort tidigare? En ansträngd blick tittade mig i ögonen och hon svarade denna gång med ord som skulle kunna skära genom sten: -En massa saker. Punkt slut. Blicken vände sig ner mot maten som hon målmedvetet försökte få i sig. En lång tystnad följde och sedan inget mer. Var kommer utlägningen som brukar följa? Vad var det för en massa saker som hon gjort tidigare? Det dröjde några dagar innan jag fick reda på svaret. Hon betedde sig som en ragata mot mig första dagen, men sedan började hon ta mig om armen och gå i armkrok genom korridoren och bete sig på ett inställsamt sätt. Jag kände mig som ett stort frågetecken. Kan människor verkligen bete sig på det där viset?
Hur som helst orsakar hennes sjukskrivning lite problem. Idag och igår var vi tre guider. Detta betyder att vi får springa häcken av oss. Jag känner mig som en hes papegoja. Välkommen till Skoklosters slott....några regler innan ni går upp....porträtt av Carl Gustav Wrangel...ni ska få gissa var hans värja befinner sig i rustkammaren... hoppas att ni lärt er något...hålla ihop gruppen när vi går ner...Tack och hej... och om igen från början. Välkomna! ...Aldrig tar det slut. Idag kändes det olidligt. Ibland älskar man det, ibland hatar man det. Tyvär var det hatet som dominerade idag. Vilken idiot tror att man kan ro i land det med tre guider när det finns två ordinare visningar varje timme, förutom vid tolv och tre då vi dessutom ger barnvisningar, och som grädde på mosset har vi flera förbokade grupper dessutom. Även om vi får hjälp av den fasta personalen blir det ohållbart. Organisera! Ska jag behöva upprepa det ordet ända tills jag dör? Ibland känns det så. Var jag än beger mig omges jag av människor som saknar förmågan att organisera saker och ting omkring sig. Är det jag som är för kritisk? Hur som helst känns det skönt att kunna spy galla här i min blogg. Allt känns mycket bättre nu! Tacka vet jag bloggandet!