torsdag, december 20, 2007

Pengar

Igår inhandlades julklappar, det lunchades, fikades, käkades på restaurang på kvällen och dracks drinkar. En jättetrevlig dag, men det kändes i plånboken.
Däremot kändes det inte lika hemskt när jag öppnade månadens lönebesked. Jag hade massa fyllnadstid förra månaden och DET kommer kännas som en positiv överraskning i plånboken.

tisdag, december 18, 2007

Mer jobb

Nu känns det nästan som om jobben hopar sig. Kanske blir det för mycket? Jag har fått en visstidsanställning på 50 % som sekreterare i kursplanegruppen. När jag fick reda på att jag blivit rekryterad hoppade jag glädjeskutt! På Område HT:s glöggmingel fick jag också en förfrågan om att delta i ett projekt som ska genomföras på området om pengar tilldelas projektet. Om så är fallet kan jag få 20 % arbete som projektledare. Dessutom har jag mina 20 % på Dunkers. När jag meddelade min schemaläggare om mitt nya jobb och påpekade att jag troligtvis inte kommer att kunna vara lika flexibel med fyllnadstid så undrade hon om jag kanske istället ville ha fler fasta tider. Vi ska kolla på det. Det kan alltså bli mycket jobb för mig de kommande månaderna.
Visst är det lustigt. När man är helt arbetslös eller går och stämplar några timmar i veckan går man och oroar sig för det, men när man sen får jobb får man en massa på en och samma gång och då börjar man oroa sig för att det kanske blir för mycket. All denna oro ;-)

Ärligt talat är jag överlycklig...men en semester skulle inte sitta dumt heller...

måndag, november 26, 2007

Stora dagen

Idag är det min födelsedag. Jag är bara glad. 27 är ju ingenting.
Jag ska inledningsvis fira det med att baka ytterligare en variant av cheesecake, simma (jag känner mig helt förslöad, jag har ju inte haft tid att simma sedan i onsdags och det var stängt i simhallen i helgen, suck), baka en chokladkaka av någon sort och handla matvaror till indisk blomkålsgryta. Mumsigt. Jag ska också passa på att köpa en present till mig själv, en snygg svartglittrig ögonskugga på Åhlens. Sedan ska jag fortsätta städa mitt rum och dra dammsugaren över resten av de gemensamma ytorna i lägenheten. Därefter är det matlagningsdax och så ska jag göra bål och därefter fixa till mig lite innan gästerna ringer på dörren kl 18.00. Jag hoppas att jag hinner!

onsdag, november 21, 2007

En av mina favoritbyggnader i Malmö


Så enkel men ändå så fulländad. Vad tycker mina läsare?
Igår fick jag höra en intressant berättelse av en person som känner en av hyresgästerna i huset. När hyresgästen skulle renovera sin lägenhet och ta bort en garderob hittade han en gammal toalett bakom garderoben. Det intressanta var att ingen visste att den fanns där och den fanns inte med på ritningarna. Kul, eller hur?!

Sociala ambitioner med min framtida forskning

Just nu sitter jag och gör flera saker samtidigt. Det fungerar faktiskt. Det ena området ger inspiration till det andra. Jag tittar på Dexter, skriver avhandlingsplan, bloggar och surfar runt efter lite smått och gott som kan vara intressant för min avhandlingsplan. Mitt i allt ihop slog det mig att det finns en politisk touch i min avhandlingsplan. Helt plötsligt kom det bara på print. Jag vill förändra världen, om än bara i begränsad skala. Kulturturism ska inte bara vara underhållning, det ska kunna vara folkbildande också. Med folkbildande menar jag inte att vi ska undervisa folk om ett speciellt ämne så att de kommer därifrån med en massa faktakunskaper. Nej, jag menar att vi ska leverera en nyanserad bild, en bild som får besökaren att tänka efter och ifrågasätta. På det viset kan vi skapa kritiskt tänkande människor. Och om världen befolkas av kritiskt tänkande människor skulle den se betydligt bättre ut än i dag. Verkar det vettigt? Men får jag verkligen lov att vara politisk i min framtida forskning? Och får sådana ambitioner synas i min avhandlingsplan? Är det rätt eller fel? Jag är inte anhängare av någon politisk falang eller så, nej jag vill bara att människor ska fundera över vad de hör, läser och säger. Vi utsätts för så många intryck varje dag och det är viktigt att vi inte rätt och slätt accepterar det som satts på print, levererats i TV-rutan eller på dataskärmen.
Genom att dra mitt strå till stacken kan kanske någon annan inspireras att föra in det kritiska tänkandet till deras eget arbetsområde. Kanske kan vi kalla oss "Opinion för ett kritiskt tänkande".

Livet är vad man gör det till...

...låter som en klyscha, men det är faktiskt sant. Att vara singel är inte så farligt, men man längtar ju ändå efter någon speciell. Om man inte gillar när killar stöter på en på krogen och redan dejtat flera av sina kompisars kompisar, vad gör man då? Jo, man slänger sin inbillade stolthet åt sidan, lyssnar på en kompis som vet bättre och prövar Internetdejtandet. Jag har nu avverkat två dejter ute i "verkligheten" och kan säga att det är förbaskat roligt. Första dejten gick bra men det slog inga gnistor från min sida precis. Han var lite tråkig om jag ska vara ärlig. Mycket snack om jobbet hela tiden. Han var snäll däremot och jag hade en trevlig kväll. Det var således inte bortkastning av tid, jag är ju en hel erfarenhet rikare. När jag nu testat att träffa en person från siten på riktigt kände jag att jag inte kunde säga nej när nästa kille som verkade trevlig undrade om vi kunde ta en fika. Och så blev det. Min slutsats efter gårdagens dejt är att jag nog gillar män som är män. Inga pojkar och inga mesiga killar. Så där på förhand trodde jag att jag skulle vilja ha en kille som är max två år äldre än mig, men sex år är ingenting! Det är glimten i ögat som räknas, inte hur mycket hår killen har på huvudet. Det var riktigt roligt att träffa den här killen och jag kände inte att jag stirrade på klockan hela tiden, snarare tvärtom. Även om det skulle visa sig att den här killen inte är något för mig så har jag i alla fall lärt mig något om mig själv och viktigast av allt, jag har haft roligt!

torsdag, november 08, 2007

Besök på Louisiana och språngmarsch

I går bjöd Dunkers sin publika avdelning på en resa till Louisiana. Vi tog färgan från Helsingborg till Helsingör och därefter bussen till muséet. Först serverades vi en god fiskmåltid och sedan fick vi en guidad tur i Avedonutställningen. Utställningen visar en mängd fototografier tagna av den nu avlidne fotografen Richard Avedon. Bland fotografierna kunde man hitta en mängd kända och okända ansikten. Bland hans "modeller" kan man finna Marilyn Monroe, Charlie Chaplin, Janis Joplin, The Beatles, Björk, en massa republikaner (läs maktmänniskor), människor i USA:s fattiga kvarter, etc etc. Bilderna var fantastiska och kraftfulla. Om ni inte känner till Avedon måste ni Googla och titta på några av hans fotografier.
Språngmarschen då? Jo, när vi tagit bussen tillbaka till färjestationen, åkt med båten tillbaka över sundet och kom till Knutpunkten var vi som skulle med tåget till Malmö/Lund tvugna att springa för livet. Båten anlände 22.31 och tåget skulle gå 22.33. Det är värt ett försök, tänkte vi. Annars hade vi måst vi vänta i en hel timme, och det ville vi inte. Vi var fyra stycken som sprang som om vi hade eld i baken, genom gateway och nerför rulltrappor. Plötsligt blev vi omkörda i vänsterfilen. Det var en ung kille som bara susade förbi oss. Till vår förvåning höll han samma hastighet även efter denna omkörning. Helt otroligt. Så där i efterhand funderade vi andra på om han var en pendlare som genomförde samma sprintermarsch varje dag. Vem vet. Det var i alla fall kul att fundera kring när vi väl satt på tåget och flämtade som om vi skulle dö. Jajamen, vi hann med tåget precis. Det lämnade inte perrongen förän 22.34. Hade det gått en halv minut tidigare skulle vi inte hunnit med det. Den där språngmarschen var det värsta jag varit med om på länge. Inget träningspass skulle kunna ha utmatat mig lika mycket.

Ny utställning i 81kvadrat

Idag var jag på en personalvisning av Dunkers nya utställning som heter Interferens. Den utställande konstnären var malmöbon Per Pålsson. Han har inspirerats av en av Le Corbusiers byggnader, en gränsstation mellan Frankrike och Schweiz. Vid sidan av denna individuella byggnad har han framförallt inspirerats av Le Corbusiers sätt att arbeta med moduler och strävan efter harmoni i helhet och mellan delar. Utställningen består av en stor ljuslåda, stor som en vägg, som är uppdelad i olika sektioner med hjälp av ett ramverk, inspirerat av ovan nämnda arkitekts modultänkande. I dessa sektioner finns runda slipnät som tillsammans bildar organiska former och mönster. Dessa slipnät hade han en gång funnit på en loppis. Han fattade snart tyke för dem och inhandlade alla slipnät han kunde hitta i Malmö. När jag klev närmre verket såg jag hur dessa slipnät verkligen såg ut och förstod först då hela konstruktionen och verket ändrade på något vis karaktär. Detta är verkligen konst "att närma sig".
I rummet finns dessutom en plexiglasskulptur av Le Corbusiers byggnad, ett förenklat skulpturträd, vars löv består av fotografier av byggnaden och ytterligare ett skulturträd med löv av färgade plexiglas. Sist men inte minst hade rummets fönster ersatts av plexiglasrutor bestående av flera färgpartier, liknande de plattor man ibland kan se hos Le Corbusiers byggnadsfasader.

onsdag, november 07, 2007

Tid att skriva på bloggen igen

Jag antar att det är tid att uppdatera mina stackars läsare som hoppfullt återvänder för att läsa min blogg. Jag har nu påbörjat mitt jobb på Dunkers och trivs väldigt bra, trots att det inte är heltid. Jag har jobbat i både Stig Lindberg utställningen och i kulturhusets faktarum. Nu i helgen ska jag dessutom jobba i en utställning som heter Kontrast. Det är en utställning som visar upp 9 konstnärer med anknytning till Helsingborg. I början var jag inte så förtjust i just denna utställning, men ju mer jag läser på ju mer intressant blir den. Kunskap är nyckelordet!
När jag sitter i faktarummet servar jag naturligtvis besökarna men jag sysslar också med s.k. spegling. Spegling handlar om att faktarummet ska tillgodose material om det som händer i huset. För varje utställning, konsert eller annat event skapar vi en mapp med material från artiklar i tidningar, material från Nationalencyklopedin, material från hemsidor etc. Vi brukar också ha skyltbord eller skyltningshyllor för de stora utställningar som äger rum i Kim Utzons ståtliga byggnad. Här placerar vi den litteratur kring ämnet som vi kan hitta. Om vi inte redan har material om ämnet så köper vi antingen in böcker eller lånar in dem. Som ni förstått pågår det just nu en utställning om folkhemmets store formgivare och konstnär, Stig Lindberg. När jag studerade den litteratur som finns om honom upptäckte jag förfärat att det i princip finns en total avsaknad av akademisk litteratur (med undantag från en kandidatuppsats som studerar bilderna i Krakel Spektakel). Genast började jag tänka på hur viktigt det är med mer samarbete mellan kulturella institutioner och högskolor och universitet. De stackars studenter som ska skriva uppsats och absolut inte har någon aning om vad de ska skriva om skulle kunna få en rad tips av mig. Studenterna ska dock inte själva behöva ta kontakten med kulturinstitutionerna. Kontakten ska redan finnas och den ska vara väletablerad. När jag blir lärare i konstvetenskap ska jag se till att studenterna går på museum och att de får meningsfulla uppgifter att genomföra. Många studenter går inte självmant dit utan de måste uppmuntras, och detta faktum måste lärarna vara medvetna om och acceptera. Jag ska se till att det finns olika nätverk som studenterna kan använda sig av och att de får mentorer i arbetslivet. Utbildningen ska göras i nära samarbete med arbetslivet och det ska finnas ett sorts råd av yrkesverksamma för att hela tiden hålla kvar detta samarbete och inte tappa fästet om målet. Aldrig mer ska vi ha fyrkantiga akademiker på den konstvetenskapliga institution där jag arbetar.
Nu när jag skriver dessa rader inser jag hur det nästan låter som ett manifest. So be it. It´s my promise. Jag ska kämpa för studenterna och för ett universitet som får fem stjärnor på tredje uppgiften!

söndag, oktober 14, 2007

Min önskelista

Om någon frågaer vad man önskar sig i födelsepresent eller julklapp kan det vara svårt att komma på någonting att säga. Varför inte ta och skriva in sin önskelista bit för bit på sin blogg istället?
Så här kommer mina önskningar så sakteligen att ta form:

  • Guide till Malmös arkitektur

Omslagsbild: ISBN 9789186050542, Guide till Malmös arkitektur





Förlag: Arkitektur Förlag AB (2001)
Upplaga: --
Språk: Svenska
ISBN: 9789186050542









av Rörby, Martin
Arkitekturmuseet, Sverige, (ISBN 9789185460700).

  • Örhängen
  • Bruna tjocka strumpbyxor
  • Vaniljparfym (Bodyshop)
  • På Malmös fasader : det groteska och det sköna

    Omslagsbild: ISBN 9789185377909, På Malmös fasader : det groteska och det sköna
    av Hemmel, Jan , Castoriano, Martine




    Bandtyp: Inbunden
    Förlag: Historiska Media (2006)
    Upplaga: 1
    Språk: Svenska
    ISBN: 9789185377909

fredag, oktober 12, 2007

Jag behöver datorkonsultation. Hjälp mig!

Jag håller på att göra en databas i access och är mycket nöjd med resultatet, frånsett en liten detalj. Det förblir för mig ett mysterium hur man ska infoga bilder för unika fall i accessformuläret. Jag vill nämligen göra en databas där jag kan spara information om olika byggnader i Malmö. När jag har fört in en ansenlig del byggnader skulle jag kunna söka på tex funktionalism och få fram en hel rad med byggnader. På detta sätt skulle det vara enkelt för mig att på kort tid fixa till en skräddarsydd guidad tur i Malmö. Genialiskt om det funkar. Utan bilderna kommer databasen inte alls ha samma pedagogiska funktion. Det är lättare att memorisera något om det finns en bild att knyta det hela till.

Så till mina frågor. Kan man överhuvud taget infoga bilder för unika fall i access? (Dvs inte bara i själva formulärets mall. Det har jag redan klarat av.) Om inte, finns det något annat program (enkelt) som kan detta? Klarar filemaker av det?
Tack på förhand!

PS. En intressant tanke vore att låta universitetsstudenter (konstvetare) författa information om ett antal byggnader och sedan föra in denna information i en gemensam databas. En sådan databas skulle komma både dem själva, kommande studenter och lärare till nytta. Många konstvetare får utföra dylika arbetsuppgifter på arbetsmarknaden. Varför inte föra in ett dylikt moment i undervisningen så att de är förberedda inför framtiden? Det är ett sätt att träna dem i att presentera material för en särskild grupp. Det är med andra ord ett sätt att leva upp till högskoleförordningens krav. Dessutom behöver relevanta datoruppgifter inkluderas i undervisningen. It´s a win win situation.

tisdag, oktober 02, 2007

Ska man vara stolt över sig själv?

Jag lever ett liv som skiljer sig totalt från det liv mina systrar lever. Båda bor i villa och har man och barn. Däremot har de inte volvo och vovve, utan andra sorters bilar och varsin katt. Jag bor istället kollektivt, har pluggat i nästan hela mitt liv och siktar på en akademisk karriär. Jag är nöjd med allting utom det kollektiva boendet. Jag vill inte bo så längre! Fast vad ska man göra? Det är jättesvårt att hitta en lägenhet och i rådande stund har jag inte råd med en egen lya heller. Jag får helt enkelt uthärda medan jag satsar på min framtid och min karriär. Det börjar gå framåt vad gäller karriären. En röd tråd börjar utstaka sig i mitt CV. Kulturförmedling. Jag har hittat ett sätt att knyta de flesta av mina tidigare arbetsliverfarenheter till min akademiska bana. Turism och service handlar om förmedling, uppsatsen handlade om arkitekturturism och arkitekturförmedling och på Skoklosters slott fick jag utöva densamma. Mitt kårengagemang kommer utöver detta som grädde på moset. Jag vet inte varför, men jag känner mig lite manipulativ när jag skriver ihop mina personliga brev inför olika jobbansökningar och jag känner mig också lite manipulativ i intervjusituationen. Min smittande entusiasm blir ett sorts verktyg som jag använder för att övertyga mina presumtiva arbetsgivare om att de inte kommer att kunna hitta någon bättre än mig. Jag kände mig som en simpel politiker som lägger på sig sitt leende och säger vad folket vill höra. Fast samtidigt ljuger jag inte. Varenda ord jag säger är sant, men jag kommer undan med det i alla fall. Hur går det till? Jag sa att jag egentligen föredrar byggnader framför konst. Min kommande arbetsplats utställer just konst. Det är inte byggnaden som förmedlas. Hmmm...
Kanske har jag hittat mitt vapen. Min entusiasm. Är det min charm? Kan man charma till sig ett jobb? Kanske det? Fast om jag ska vara ärlig så skulle jag framförallt gå på personlighet om jag skulle anställa någon. Meriterna är viktiga, men om en person saknar social kompetens kvittar det att meritlistan är meterlång. Jag ska kanske känna mig stolt över mig själv och inte tro att jag lurat dem.
Hur som helst betyder min karriär mycket för mig. Men hur mycket? Är jag beredd att offra ett familjeliv med man och barn? Hur är det egentligen på arbetsmarknaden nu för tiden? Vilka möjligheter har en kvinna att uppnå chefsposition och samtidigt vara mamma? Ingen aning. Jag vet bara att jag ska försöka. Jag satsar på karriären och hoppas att drömprinsen så småningom dyker upp. Jag har förstått att det inte går att leta eller skynda på sånt där. När jag väl har både och får jag väl försöka pyssla ihop alla bitar och be till den Gud vars existens jag betvivlar att allt ska fungera.
Detta var tankar från en förvirrad ruinlover som tänker på framtiden och reflekterar över sin personlighet.

fredag, september 28, 2007

Värdskap på högskolepedagogisk konferens och nytt jobb

Igår hjälpte jag min kära gamla handledare Bi på en högskolepedagogisk konferens i Lund. Dagen inleddes med registrering av deltagare uppe på TLTH:s kårhus. Jag kände mig hemma i rollen som registrerare. Kändes som humanistkåren all over again. Fast nu har jag ju fått det bekräftat av min kommande arbetsgivare att jag " har service i blodet". Det var skönt att höra det från dem och i förlängningen även från mina tidigare referenser. Handledare, kårordförande och ansvarig för visningsverksamhet vid Skoklosters slott hade samtliga sagt positiva saker om mig (enligt Dunkers kulturhus i alla fall). Skönt! Ja, läsaren har förstått saken rätt. Jag har fått jobbet på Dunkers. Det är bara ett jobb på 20 %, men kan bli mer i praktiken. Jag kommer att stå i kulturhusets faktarum, vara värd i utställningar och hålla guidningar. Eventuellt kommer jag också att rycka in i receptionen då och då och /eller hjälpa till vid konferenser. När jag talade med en av mina nya chefer fick jag meddelat att de trodde sig ha hittat en diamant i mig. En diamant! Tänka sig att någon skulle säga så om mig!
Åter till konferensen. Efter inledande tal bar det av för högskolepedagogiska sessioner på SOL. Jag hade konferens-värdansvar för en sal på första våningen där dagens tema handlade om kamratgranskning. Mycket intressant. Jag tycker däremot att det var synd att de flesta av passen hölls av teknologer. Bi borde ha vart en av talarna. Hon borde ha fått lov att prata om kamratgranskning i uppsatssammanhang. C- och D-kurserna är de roligaste kurserna jag läst i Lund och detta tack vare grupphandledningen. Man lär sig ofantligt mycket av att granska en annan persons uppsatsutkast och framförallt lär man sig något när man ska formulera sina synpunkter kring detta utkast. Processen är till nytta både för granskaren och respondenten.
Kamratgranskning kan i vissa fall minska lärarens arbetsbörda så att tid frigörs till andra typer av övningar. It´s a win win situation. Kamratgranskning borde föras in så tidigt som möjligt i utbildningen. Studenter som utsätts för det förbättrar dessutom sin förmåga att motta kritik, att ge konstruktiv kritik och att värdera andras insatser. Färdigheter som är ovärderliga på arbetsmarknaden. När jag satt i HT-områdets kursplanegrupp såg jag att representanter från många ämnen fann det svårt att inkludera värderingsmål i kursplanerna. Är det verkligen så svårt om man tänker efter och använder rätt sorts pedagogiska hjälpmedel? Do not think so!
Konferensen var mycket intressent. Jag önskar att jag kunnat lyssna på samtliga pass. Jag längtar tills jag själv är universitetslektor!
Efter sessionerna var det avslutning och mingel i Kårhuset. Snacks och skumpa serverades. Jag lyckades undvika att öppna skumpan men flera av mina kolleger som konferensvärdinnor blev duschade i den söta drycken.
När alla gått städade vi undan och sen bar det av hemåt. Jag var jättetrött och gick inom kort i säng och sov jättelänge. Men nu är det fredag och jag ska träffa min kompis Z.

måndag, september 24, 2007

Efter flera skratt, leenden, utbrott av ilska och rädsla, samt störtfloder av tårar senare

...har jag slukat i mig Harry Potter krönikan. Underbar. Den sista boken kunde inte slutat bättre. En fulländad och genomtänkt final.
Jag måste ha varit en intressant syn där jag satt på bussar, promenerade i stan lyssnades på Harry Potter med en mp3-spelare. Ömsom fylldes mina ögon av tårar och ömsom drog mina läppar ihop sig till ett leende och vid andra tillfällen kunde förskräckelse skymtas i mina ögon. Kort sagt levde böckerna upp till mina förväntningar på god skönlitteratur. Känslor väcktes och jag blev tillfälligt inbjuden till en annan värld. Jag kommer definitivt att göra ett återbesök!

lördag, september 15, 2007

Jobbsökande

Nu har jag på allvar satt igång med mitt jobbsökande. Officiellt är jag ju arbetslös. Direkt efter att jag slutat på Skokloster behövde jag vila upp mig ett tag och träffa vänner och familj innan jag kunde sätta igång att söka jobb för hela slanten. Jag har ju redan blivit kallad på en intervju som äger rum på tisdag. Det är en tjänst på enbart 20 % som publikvärd på Dunkers kulturhus. Utöver detta jobb har jag idag sökt några chefsjobb. Kanske är jag lite underkvalificerad vad gäller arbetslivserfarenhet, men man vet aldrig. Jag har sökt jobb som förvaltningschef för kultur och fritid i Huddinge, ett kultur- och fritidschefsjobb i Ängelholm, samt ett jobb som chef för museum, konst och scen vid Dunkers kulturhus. Sen ska jag söka ett jobb som forskningssekreterare vid Växjö universitet, samt ett jobb som kulturskolchef i Mora. Dessutom ska jag skriva ett generellt anpassat personligt brev som ska lämnas ut vid spontanansökningar vid diverse muséer i Skåne.
Utöver detta ska jag börja läsa in mig på Skånes, Malmös och Lunds historia för att så småningom kunna starta mitt företag. För att jag ska kunna starta företaget måste jag först ha ett annat jobb också. Annars kommer det inte att fungera ekonomiskt under uppstartandet. Fast ett annat alternativ är starta eget bidrag. Nu krävs det inte att man varit långtidsarbetslös för att man ska få detta bidraget. Men det kommer nog ändå att vara svårt att övertyga arbetsförmedlingen. De har tydligen inga tydliga riktlinger som säger vad som krävs för att man ska få startaegetbidrag.

fredag, september 14, 2007

Index finger hurts!

För några dagar sedan märkte jag att jag fått en pigg eller någon annan liten inkräktare i mitt högra pekfinger, precis där man böjer fingret. Både mamma och jag har försökt operera mitt lilla finger med en liten nål, men jag tror fortfarande att inkräktaren envisas med att stanna kvar. Jag hatar när andra petar med en nål i mig. Jag känner mig så hjälplös då, all kontroll ligger hos den andra personen. Osäkerheten gör det svårare att uthärda smärtan. Jag vill veta när jag ska göra mig illa. Det vet jag om det är jag som håller i nålen. Eftersom jag inte lyckats få ut inkräktaren vid första försöket har det krävts åtskilliga omgångar med nålen. Den har grävt sig djupare och djupare. Men fingret verkar inte må bättre, fortfarande lyser något mörkt under det sakta läkande skinnet. Ikväll har fingret svullnat upp något och det gör ont när jag försöker böja den lille kraken. Snabbt fram med alsollösningen. Stoppa det som stoppas kan! Ingen blodförgiftning här inte! Jag hoppas innerligt att det som lyser mörkt genom skinnet bara är levrat blod. Jag vill inte behöva gräva mig ännu djupare. Och hemska tanke, nu vill jag verkligen inte att någon annan ska hålla i nålen. Suck.

torsdag, september 13, 2007

Aha!

Jag har hittat ett olåst trådlöst nätverk som räcker till min mammas balkong. Tjohoo! Detta innebär att jag inte behöver vara helt isolerad från Internet när jag besöker henne. Toppen!

tisdag, september 11, 2007

Uppskjuten anställningsintervju

Idag skulle jag gå på en anställningsintervju på Dunkers kulturhus i Helsingborg. Efter att jag spenderat en lång stund framför garderoben och spegeln då jag försökte frammana en respektabel look ringde det på min mobil. Kvinnan som skulle genomföra intervjun var sjuk. Typiskt! Fast nu har jag tid att luncha med kårkompisar istället. Jag får väl ägna eftermiddagen åt att leta jobb på platsbankens och DIK´s hemsida istället. Fast jag måste säga att det finns något som konkurerar om min uppmärksamhet, Harry Potter. Jag har upptäckt det underbara med audio books. Det är helt fantastiskt att promenera med HP i mp3-spelaren. Jag har redan påbörjat femte booken. Det är svårt att slita sig.
Oficiellt sett är jag arbetslös, men jag känner mig inte som det alls. Jag känner att jag förtjänar lite ledighet. Jag skulle så gärna vilja ta en restresa någonstans, men det får jag inte lov när jag ska gå på A-kassa. Typiskt.

måndag, september 10, 2007

Tillbaka vid bloggen

De sista dagarna i Skokloster ägnades åt umgänge med gamla och nyfunna vänner. Jag åkte till Stockholm på tisdagen, till Uppsala på onsdagen och spenderade torsdagen med min Skoklosterfamilj. Jag åkte tillbaka hem till Skåne i fredags och har varit i Tomelilla sedan dess och har därför inte haft tillgång till Internet. Därav inget bloggande. Jag ska inom kort berätta om allt som har hänt. Ha tålamod!

torsdag, augusti 30, 2007

Gårdagens besökare!

Igårkväll hade jag en besökare från Portland, US. Tjohoo!
En besökare från Skårtaryd; en från Flyingeby; en från Leksand; en från Helsingborg, en i Stockholm; en från Nesoddtangen, Norge; en från Täby; och en från Uppsala.

onsdag, augusti 29, 2007

En ledig dag i höstens tecken

Igår var jag ledig och firade detta genom att åka till Stockholm. Jag steg motvilligt upp och tog mig till Bålsta med 09.22-bussen. I Bålsta välkomnades jag av det underbara beskedet att Pendeln var försenad pga signalfel. Jippi! Jag fick stå där i kylan och trängas med alla upprörda pendlare. Eftersom det småregnade utomhus trängde nästan samtliga in sig i det lilla inglasade kyffe som omger biljettlucka och biljettspärrar. Står man där ensam verkar det inte så litet, men när man får sällskap av en massa andra, däribland två tonåringar som inte kan slita sig från varandra, så känns det ganska jobbigt. Dessutom HATAR jag folksamlingar. Så småningom behagade pendeln komma och efter många om och men åkte den också. Väl i Stockholm kom jag på den snillrika idén att jag skulle kunna luncha med min gamla kursare Lisa som nyligen flyttat till Stockholm. Jag kan för allt i världen inte förstå varför den tanken inte slog mig förrän kl passerat 11.15. Vem har tid att bestämma lunchträff med så kort varsel. Jag messade iväg ett kort meddelande och fick till min förvåning snabbt ett positivt svar. Östermalmstorg ville hon träffas vid. Jag är urusel på att hitta i Stockholm eftersom jag än så länge inte utforskat samtliga områden gående. Jag måste gå för att hitta. Tunnelbana fungerar inte för mig. Karta, ben och gymnastikskor är mina bästa vänner när jag ska lära känna en stad. Nu hanns det dock inte med att gå, och vädret tillät det inte heller. Temperaturen hade rasat med nästan 15 grader på bara ett eller två dygn och jag var inte klädd för höstväder. Kylan var bitande och jag frös ända inifrån skelettet. Det kändes som jag aldrig någonsin skulle bli varm. Hursomhelst tog jag fram min lilla Stockholmskarta som jag fått av HM och letade reda på Östermalmstorg, vände sedan på kartan och tittade på baksidan med kartan över tunnelbanenätet. Snabbt, begav jag mig till rätt linje och steg på tåget efter 2 minuter. Denna gången möttes jag som tur var inte av förseningar. Väl framme, väntade jag ett tag i kylan och steg efter en stund in i second handbutik som låg precis brevid T-banestationens uppgång. Jag höll på att svimma när jag såg priserna. Inget kostade mindre än 399. Helt sjukt. Jag letade mig ut från butiken illa kvickt. Så huttrade jag ännu en stund i kylan innan min väninna kom gående. Vi hade ett trevligt återseende och letade febrilt och länge efter ett bra lunchställe. Eftersom det var så kallt enades vi om att vi var tvungna att hitta ett ställe som serverade varm mat. Det var inte lätt. Det vegetariska utbudet var dåligt. Vi som inte käkar kött ska väl intebehöva äta grekisk sallad vart vi än går? Tacka vet jag restaurangerna på Söder! Tillslut hittade vi en pub som fick duga. De hade i alla fall dagens för 75 kr. En av alternativen var sjötunga. Mums, fick äter jag ju! Efter maten var min väninna tvungen att gå tillbaka till arbetet. Jag huttrade vidare och skulle ta metron från Karlaplan när en bekant klocka ringde inom mig. Jag känner igen mig. Jag har varit här. Det finns en galleria. Varmt! Jag behöver alltså inte gå långt för att shoppa, tänkte jag. Wonderful! Dessutom är det inte lika många som handlar där som i centrum. Jag letade mig in i gallerian och gick från butik till butik. Genast började mitt blod att värmas upp. Jag hittade en del fina saker på HM (blusar, en långärmad och en kortärmad, samt en stickad tröja) och bäst av allt, jag hittade en höst/vinterjacka på Lindex. Jag blev störtförälskad i färgen och hoppades att den skulle passa. Det gjorde den! Bredvid hängde halsdukar från i fjol. De var nedsatta till löjligt låga summor. Jag tog tag i en av halsdukarna och placerade den framför jackan. En perfekt kombination. Dessutom hittade jag ett gröngrått linne på rean. Inom sekunder stod jag vid kassan och var 559 kr fattigare. När jag skulle lämna gallerian fick jag ett infall. Varför promenerar jag inte till Söder? Nu har jag ju en varm jacka! Sommarjackan packades ner i ryggsäcken och vinterjackan togs fram ur plastpåsen. Jag gick ut och kände till min stora glädje att jag inte längre frös. Jag tittade på kartan och hängav mig sedan helt och fullt åt omgivningen. Stockhomssilluetten är fantastisk. Så småningom nådde jag Södermalm. Jag köpte en Chai te, tittade in i några fler butiker på vägen till Södra station. Sedan bar det hemåt till Skokloster igen. Det blev en väldigt bra dag till slut, trots kylan. De kloka brukar ju säga att " det inte finns något dåligt väder, bara dåliga kläder". Det kändes verkligen som det stämde igår. Min nyfunna jacka räddade dagen. Som grädde på moset upptäckte jag att man kan ta bort armarna på min jacka och göra den till väst. Multifunktionell och supergosig! Hösten är kanske inte så fel ändå...

Seger på googlesök

Min blogg kommer upp som sökresultat nummer 5 när man söker på skoklosterspelen och som nummer 3 när man sökt ordet karusellspel!

tisdag, augusti 28, 2007

Bloggbesök

Mina flitigaste bloggbesökare kommer från Flyingeby, Helsingborg, Uppsala och Lund. Vilka är ni?

måndag, augusti 27, 2007

lördag, augusti 25, 2007

Mina besökare

Under min tid uppe i Skokloster har jag hunnit med några besökare, fast inte lika många som jag hoppats.

Först ut var min kära fd kårkollega på Humanistkåren. Jag hämtade upp henne i Bålsta efter veckans matinköp och sedan bar det av till Skokloster. Väl hemma på min lilla hästgård lånade vi en cykel till henne och cyklade till Slottsskogen för att handla pizza och bada vid områdets brygga. Det var helt underbart. Jag åt pizzan med benen dinglandes i vattnet. Mums! Därefter åkte vi hem och fixade rabarberpaj som senare utnjöts vid mitt lilla paradis, Bagarboberget.

Sedan kom Mamma, hennes pojkvän Håkan, samt min moster och hennes man. De bodde på Bålsta Gästgiveri. Tyvärr stannade de inte tillräktligt länge ute på Skohalvön för att verkligen kunna lära känna det Skokloster jag älskar. Fast de fick i alla fall en guidad tur på slottet och de fick en snabbvisit vid Bagarboberget. Under de fem dagar de befann sig här uppe hann vi med att besöka Birka, Uppsala, uppländska kyrkor, Sigtuna etc. Jag blev störtförälskad i alla kyrkoruiner i Sigtuna, ruinromantiker som jag är. Mitt resesällskap blev inte särskilt imponerade av Uppsala, trots att jag älskar staden. Det må kanske inte vara världens bästa turiststad, men det är en underbar stad att bara strosa omkring i. Ska jag inte bo i Malmö så vill jag bo i Uppsala!
Tydligen tyckte min moster att jag var så trevlig att semestra med mig att hon föreslog att jag, mamma och hon ska åka till Skottland nästa år. Inte tackar jag nej till det inte!


























Kort efter det att mamma åkt hem fick jag besök av en gammal kompis från Lund och hennes pojkvän. Vi besökte slottet och Bagarboberget. Sedan åkte vi tillsammans till Sthlm för att käka middag på Söder. Söder är min favoritdel av Stockholm. Där finns många asiatiska restauranger och utbudet på vegetarisk mat är bra. Vi åt på en restaurang på Södermannagatan. När vi skulle ut från restaurangen möttes vi av ösregn. Vi fick stå och vänta under markiserna en stund medan det värsta ovädret drog bort, och sedan tog vi en språngmarsch till Medborgarplatsens metrostation. Det blev övernattning i Stockholm för min del, och dagen efter ängnades åt prommenader på stan, shopping och ett biobesök.

Via facebook (som jag verkligen tycker är ett fantastiskt påfund!) kom jag i kontakt med en gammal kompis från min tid på Fuerteventura. Vi bodde och jobbade tillsammans när jag jobbade som receptionist/telefonist på hotell på denna fantastiska kanarieö. Min gamla väninna skrev att hon skulle semestra i Sverige tillsammans med sin pojkvän. Meningen var att de skulle åka ut till Skokloster och hälsa på mig. Eftersom det tyvärr inte hanns med med sågs vi istället i Sthlm. Det kändes overkligt att se henne där. Vi umgicks några timmar och gick omkring på gamla stan och på Söder.

En dag pep det till i mobilen. Min bästa vän Z skrev att en numera gemensam vän skulle upp till Sthlm med sin mamma. Den gemensamma vännen hörde av sig inom kort och kom tillsammans med sin mor och besökte mitt vackra Skokloster. De fick se såväl slottet som Bagarboberget. Två av de underbaraste ställen i världen! Efter halva besöket åkte mamman tillbaka till Sthlm så att vi ungdomar fick umgås själva. Det blev mumsig hemmalagad pizza ute på altanen. Som vanligt passade jag på att ta bildbevis, för att demonstrera att hon faktiskt varit på besök.




Sen har min gamla handledare besökt mig. Skildring av detta besök finns på såväl min blogg som hennes blogg. Även denna gång tog jag bildbevis. Den vackraste bakgrunden för ett fotografi är naturligtvis sjöutsikten från altanen. Det är en utsikt som heter duga!



torsdag, augusti 23, 2007

Mitt Skokloster

Hur ska man förmedla känslan av en plats till en annan människa? Det kan vara svårt, men jag tror att jag på en dag lyckades visa upp det mesta av det jag gillar med Skokloster. Min gamla handledare, oftast kallad Bi, numera min inspiratör och livsmentor, kom på besök under onsdagen, då jag hade min lediga dag. Hon dök upp lite före 11-tiden och välkomnades med min juicedrinksspecialitet, mixad banan och kiwi utspädd med lite vatten. Mumsigt. Sedan gjordes picknickväskan i ordning. Potatissalladen som tidigare iordninggjorts togs fram, tevatten värmdes, kladdkakan togs ur kylen och ett smakprov av gårdens tomater lades i picknickväskan. Fall i fall vädret skulle påbjuda sjöbad lades badkläder och handduk i ryggsäcken, och sedan bar det av med hennes lilla vita bil. (Bi har på sin blogg gett bilen epitetet den vita springaren.) Jag är hopplös på bilmärken, och lägger dessvärre aldrig märke till dem. Istället noterar jag storlek och färg. Troligtvis skulle jag vara fruktansvärd som vittne vid bilolycksfall i rätten. -Var det en grön ford som körde på volvon? - Ähmmm, bilen var grön, ja, men om det var en ford, vet jag då rakt inte... och var det verkligen en volvo som blev påkörd? Så skulle jag låta. Helt hopplös! Hur som helst körde vi iväg med den lilla vita bilen och begav oss till himmelriket på jorden, Bagarboberget. Där blåste det riktigt ordentligt, så Bi fick inte se det bästa av mitt lilla paradis. Hade hon kommit igår, då jag också besökte detta himmelrike skulle hon fått se något helt annat. Kvällssolen lyste mot berget och vattnet var spegelblankt. Helt underbart. Jag och min kollega Eva, en fd flygvärdina som sadlat om och blivit guide, tog en lång simmtur på ca 15 minuter. Min kropp som bara några minuter tidigare hade befriats från Barrockens instängande särkar svalkades av och min hjärna fick sig en kick. Det kändes som om jag skulle kunna klara av världens svåraste ekvationer...trots att jag inte tänkt på matte sedan gymnasiet. Kort sagt, det var ett gudomligt bad. Ett sådant skulle jag gärna unnat Bi. Hon får väl komma på återbesök efter jobbet någon dag. Bagarboberget är som allra bäst på kvällen, vid sex-, halvju-tiden.
Eftersom Bi har skrivit en variant av onsdagens besök på sin egen blogg kommer jag inte att berätta om hela besöket, utan istället försöka presentera glimtar av Skokloster i relation till detta besök.
Bagarboberget är fantastiskt för picknick och min medtagna korg kom verkligen till sin rätt där. Det som är fantastiskt med denna idylliska badplats är att få människor känner till den. Man måste köra genom slingriga grusvägar och ta sig genom en nästan gömd skogsstig för att komma dit. Bara de som bor här ute på Skokloster hittar dit, fast även segelbåtarna förstås (attans!). Skönt att slippa turisterna som kommer från slottet!
Under min tid på Skokloster har jag verkligen kommit att älska den här halvön. Jag tror att platsen kommer att bli min årliga tillflyktsort under sommarhalvåret. Halvön är så unik. Människor har bott här sedan förhistorisk tid. Det kryllar av fornminnen. Här finns järnåldersgravfält, fornborgar och runstenar. Under medeltiden byggde man ett mäktigt cistercienserkloster på halvön. Då övergav man den tidigare medeltida gråstenskyrkan. Den sistnämnda kyrka är idag samma Flasta kyrkoruin som skildras på bild på Britt-Ingers blogg. Där drack vi te, beundrades kyrkans storhet, medan vi med ledsamhet tänkte på hur slottsherren CG Wrangel berövat den gamla kyrkan sina gråstenar. Nåja, så där har man ju alltid gjort. Någon gång måste jag kanske acceptera det... Efter gråstensruinen bar det av till Slottsskogen och Idealbyn. Det var riktigt intressant att diskutera den sistnämnda med en likasinnad. Byggnaderna uppmanar verkligen till diskussion. Även de hus som inte är skapade som en del av detta knasiga utopisamhälle är anmärkningsvärda. Vi hittade ett hus som inte kan beskrivas med ett annat ord än organiskt. Det fanns ingen logik i hur fönstren hade plaserats. Byggnaden var helt enkelt underbar. Snacka om att man var sugen på att knacka på dörren och få en visning inne i huset. Det kanske jag ska göra innan jag åker ner till Södern igen.
Bi tyckte att Skokloster är ett fantastiskt exkursionsutflyktsmål. Jag kan inte annat än instämma. Man kan titta på en 1100-tals kyrkoruin, runstenar, en medeltida tegelkyrka, ett barrockslott, gamla soldattorp och ett utopiskt uppbyggt samhälle från 1990-talet. På vilken annan halvö kan man hitta så mycket? Det finns alltså inga skäl att inte älska Skokloster. Naturen är underskön, med öppna fält, vackra skogar och glittrande vikar som omringar det kulturhistoriska landskapet. Kom och upplev mitt Skokloster!

onsdag, augusti 22, 2007

Ruinromantiker sökes

Om jag någon gång skulle förlora vettet och sätta in en kontaktannons i en tidning skulle rubriken inte kunna lyda på något annorlunda sätt. Ruinromantiker sökes. Det sammanfattar min romantiska ådra och min besatthet av gamla byggnader. Rubriken talar också om att jag vill ha någon likasinnad. Jag vill kunna åka på otaliga kulturresor med denna person. Vi skulle vandra bland berg och klippor, dricka vin i Ostia, besöka alla gamla antika sighter, titta på medeltida kyrkor och borgar, och vi skulle aldrig få nog av att fotografera alla de vackra byggnader vi besökte. Problemet är att ingen sådan kille finns. Jag vill ju inte ha en spegelbild av mig själv, heller. Jag undviker således att annonsera efter Mr Ruinromantiker. Istället njuter jag av att få göra som jag behagar. Ingen begränsar mig eller binder mig till en ort. Jag kan åka vart jag vill och bosätta mig var som helst. Det passar en rastlös skyttflicka som mig. Fast visst drömmer jag ibland om den stora kärleken. Men kan det verkligen bli lika bra som i drömmarna? Det beror väl på vem man frågar. Med min fantasi lär det nog bli svårt...

tisdag, augusti 21, 2007

I mitt anletes svett

får jag slitta på jobbet, eftersom en av mina kollegor har behagat sjukskriva sig. Tydligen gjorde denna 65 åriga kvinna samma sak förra året. Mitt under Skoklosterspelen dessutom. Mina andra "ungdomskollegor" menar att hon borde stanna hemma helt och hållet och inte ta jobb från "ungdomarna". Kanske har de rätt. Hon är lite besynnerlig måste jag säga, och det har inte alls med hennes ålder att göra. Jag har haft en annan kollega som var 70 år gammal och världens underbaraste människa. Hon är gammal chef på Skokloster och har stannar kvar för att hon älskar slottet så mycket och eftersom hennes pension inte heller är den bästa. Nej, det är inställningen som bör diskuteras här. Fru sjukskriven betedde sig ytterst oartigt mot mig första dagen på jobbet. Jag försökte inleda en kort diskussion för att lära känna henne bättre och frågade hur länge hon jobbat på Skoklostersslott. Svaret var kort och vasst. Varför undrar du det? Ok, ett försök till då. Vad har du gjort tidigare? En ansträngd blick tittade mig i ögonen och hon svarade denna gång med ord som skulle kunna skära genom sten: -En massa saker. Punkt slut. Blicken vände sig ner mot maten som hon målmedvetet försökte få i sig. En lång tystnad följde och sedan inget mer. Var kommer utlägningen som brukar följa? Vad var det för en massa saker som hon gjort tidigare? Det dröjde några dagar innan jag fick reda på svaret. Hon betedde sig som en ragata mot mig första dagen, men sedan började hon ta mig om armen och gå i armkrok genom korridoren och bete sig på ett inställsamt sätt. Jag kände mig som ett stort frågetecken. Kan människor verkligen bete sig på det där viset?
Hur som helst orsakar hennes sjukskrivning lite problem. Idag och igår var vi tre guider. Detta betyder att vi får springa häcken av oss. Jag känner mig som en hes papegoja. Välkommen till Skoklosters slott....några regler innan ni går upp....porträtt av Carl Gustav Wrangel...ni ska få gissa var hans värja befinner sig i rustkammaren... hoppas att ni lärt er något...hålla ihop gruppen när vi går ner...Tack och hej... och om igen från början. Välkomna! ...Aldrig tar det slut. Idag kändes det olidligt. Ibland älskar man det, ibland hatar man det. Tyvär var det hatet som dominerade idag. Vilken idiot tror att man kan ro i land det med tre guider när det finns två ordinare visningar varje timme, förutom vid tolv och tre då vi dessutom ger barnvisningar, och som grädde på mosset har vi flera förbokade grupper dessutom. Även om vi får hjälp av den fasta personalen blir det ohållbart. Organisera! Ska jag behöva upprepa det ordet ända tills jag dör? Ibland känns det så. Var jag än beger mig omges jag av människor som saknar förmågan att organisera saker och ting omkring sig. Är det jag som är för kritisk? Hur som helst känns det skönt att kunna spy galla här i min blogg. Allt känns mycket bättre nu! Tacka vet jag bloggandet!

söndag, augusti 19, 2007

Äntligen är Skoklosterspelen över!

Nu har de fyra dagarna av Skoklosterspel äntligen tagit slut. Jag är så glad över att allt folket, alla stånden och alla livegrupperna kommer att vara borta när jag åker dit imorgon. Det ska bli skönt med lite tystnad. Det var faktiskt bara första dagen under spelen som besöksantalet var fjuttigt. Övriga dagar har vi haft fullt upp. Idag hade jag fyra visningar och under mellantiden fungerade jag som inkastare in till slottet. Idag kan jag faktiskt skryta med att jag guidat för svenska kändisar. Jag gick en privat visning med Electric banana band. De skulle nämligen sjunga senare i eftermiddag. Det var ganska många som stod och lyssnade på dem när jag slutade för dagen.
Det bästa med Skoklosterspelen var öltältet som fanns utanför värdshuset. Där festade vi både i fredagskväll och igårkväll. På fredagkvällen satt en ensam gitarrist/sångare och förgyllde kvällen med covers av olika slag och igårkväll spelade ett tvåmannaband en mängd olika covers, varav många var schlagers. Naturligtvis befann jag mig i himmelriket när dessa låter spelades. Jag vrålade med hög stämma med i låtar som Dansa i neon, Michelangelo och The worrying kind. Som grädde på moset fick jag reda på att flera av mina kollegor också gillar schlagers. Kan livet bli bättre? Vi ska starta en grupp på facebook med namnet "Jag älskar schlager". Efter festandet igårkväll som jag i Skoklosters gamla slott, numera känt under namnet "Stenhuset". Det är fantastiskt att få sova över i en så gammal byggnad. Tänk att hela visningspersonalen bodde där förr i världen!

torsdag, augusti 16, 2007

Lite folk, dyrt och få attraktioner

Så beskriver jag Skoklosterspelens första dag. Höjdpunkterna var Krutrök och muskedunder, ringränningen och en liten grupp musiker som gick omkring och spelade fantastisk medeltida musik. I övrigt hade inte spelen mycket att erbjuda. Och det fanns ingen risk att jag skulle få torgskräck eftersom skaran av besökare var ytterst tunn. Och många besökare kom det inte heller till infotältet för att lyssna på Wrangel. Jag talade för två intresserade och tre tekniker. Jag struntade i mikrofonen eftersom det kändes löjligt att tala i mick för så få personer. Men nu är det gjort och jag kan hädanefter ta det lugnt och bara rulla tumamrna. Skönt! Nåja, kanske inte rulla tummarna på jobbet, men hemma i alla fall.

onsdag, augusti 15, 2007

Fler besökare än jag trott

Jag skaffade mig statistik till min lilla blogg för tre dagar sedan. Tack Camilla för tipset (via Bi's hemsida)! Nu har jag haft totalt 21 unika besökare på dessa dagar. Många fler än jag trott. Jag kan också se att de hittat hemsidan när de googlat på sökord som Idealbyn och morer. Kul att mina inlägg läses av för mig totalt okända människor. Är du som läser min text just nu en sådan människa får du gärna lämna en kommentar så jag vet vad du tycker om mina reflektioner. Du kan ju alltid vara anonym.

Färdigpluggad

Så, nu har jag tagit tiden på mitt föredrag om Carl Gustaf Wrangel och hittat en disposition som jag gillar. Föredraget tar mellan en halvtimme och 40 minuter. Det blir lagom eftersom det står 45 minuter i kalendariet för Skoklosterspelen. Nu ska jag bara läsa lite till innan lägdags. Kanske kan jag lära mig något nytt om hans bankettmiddag i Nürnberg. Hur länge höll fyrverkerispelet på, eller hur många fyrverkeripjäser fanns det? Den här sortens smaskiga detaljer gillar besökarna, tror jag i alla fall.
Att skriva om Wrangel på bloggen var verkligen till en hjälp, informationen satte sig ordentligt och jag strukturerade mina tankar. Nu får vi bara hoppas att jag inte får tunghäfta i morgon. I bland viker sig tungan i munnen på mig och det som kommer ut blir grötigt. Inget sådant imorgon, tack! Jag skulle vilja gå och träna mitt tal hos en talpedagog. Det skulle vara kul. Tänk om man kunde lära sig att behärska sina ord helt och hållet och undvika bloopers. Fast det är kanske svårt att helt och hållet undvika små felsägelser, och faktum är att de kan vara ganska roliga och underhållande ibland. Under en engelsk tur sa jag, innan jag rättade mig själv, att "it must be considered as quite a good gift receiving the stuffed head of the king". Rättelsen löd: "...the stuffed hourse of a king". Vi försöker samla sådana roliga felsägelser inne i guiderummet. Har ni själva sagt något helt tokigt någon gång?

Wrangeloch hans underättelsesystem och handelsagenter

Carl Gustaf Wrangel innehade många olika roller. Han var bla yrkesmilitär, statstjänsteman, generalguvernör i svenska Pommern och universitetskansler vid Greifswalduniversitetet. Totalt hade han 42 olika titlar vid sin död. Alla dessa finns uppradade på en liten tavla i slottet. För att han skulle kunna agera i alla sina olika roller var det viktigt att han fick färsk politisk, militär, ekonomisk och kulturell information. Denna tillgodosåg han sig med hjälp av ett sorts privat underrättelsesystem. Han hade nyhetsförmedlare i de vikigaste europeiska städerna såsom Hamburg, Frankfurt am Main, Amsterdam och London. De som förmedlade nyheterna till honom var t ex diplomater, köpmän och nyhetsagenter. Alla nyheter mottogs av hans kansli som ständigt följde honom, från det ena fältlägret till det andra eller från det ena godset till det andra. Via detta underrättelsesystem fick han information om vad som hände i hela Europa och indirekt också i hela världen. Han mottog såväl brev som tidningar. Det finns totalt 50 000 av Wrangels inkommande brev och utgående brevutkast (kallas normalt för brevkoncept) bevarade i riksarkivet i Stockholm. Hans kansli bestod av några sekreterare och Wrangel dikterade när han skulle skicka ett brev och sekreteraren skrev då ett utkast som renskrevs varefter utkastet arkiverades i kansliet. Postväsendet var ganska utvecklat med speciella postrutter, reguljära tider och fastställd taxa. Från Hamburg, via Markaryd till Stockholm gick den första svenska postlinjen. Om Wrangel befann sig i Sverige fick han ett brev från Holland efter ca 20 dagar. Om han befann sig i Pommern tog det bara tio dagar eller något mindre. När Wrangels kansli mottog ett brev antecknade de datum och ort för ankomst. På grund av detta kan vi kartlägga var Car Gustav Wrangel befunnit sig i princip dag för dag under nästan hela hans vuxna liv. Breven besvarades ofta omedelbart eller efter ett par dagar.

De män som fungerade som nyhetsförmedlare åt Wrangel fungerade också oftast som handelsagenter. De försåg honom med viner, tapeter, möbler såsom dyrbara konstskåp, böcker och mycket annar. Det mesta av det som levererades till honom hjälpte att utsmycka hans reprsentationsmiljö. För Wrangel var det vikigt att ha det finaste, dyraste och mest moderna. Han läste i en tidningsannons om en ny sorts gyllenläderstapeter och skickade en av sina agenter för att kolla upp tapeterna. Denna meddelade att tapeterna var av en sort som funnits på marknaden under en ganska lång tid. Då var de inte längre av intresse för Wrangel.
Wrangel ska också ha varit den första kända svenska importören av chockladdryck och kinesiskt te. Dessutom var han den första svensken som lät importera en levande struts. Denna gav han till drottning Kristina i present.
Wrangel var lättpåverkad av reklam. Han läste flitigt de annonser som fanns i tidningarna och lät sedan agenterna köpa föremplen och varorna åt honom. Han var extremt välinsatt i den europeiska bokmarknaden och valde alltid ut sina böcker själv. I hans bibliotek finns många områden representerade. T ex teologi, arkitektur, skönlitteratur, fransk dramatik, reseskildringar etc. Böckerna finns på många olika språk, men framförallt tysk och fransk litteratur dominerar. Wrangel ska ha talat flytande franska, svenska och tyska och dessutom kunnat förstå flera andra moderna språk såsom holländska och möjligtvis även italienska och spanska. Latin behärskade han skapligt men om han kunde undvika språket och välja ett europeiskt modernt språk istället gjorde han gärna så.
Då har ni lärt känna Wrangel något bättre.

Skoklosterspelen närmar sig

Imorgon börjar Skoklosterspelen. Runt slottet kommer det att annordnas tex Ringränning, ett sorts karusellspel som var poulärt under barrocken. Spelet går ut på att man medan man rider på en häst i full fart försöker fånga en uppsatt ring med en lans. Det ska bli spännande att se. En medeltidsby och medletidsmarknad kommer också att finnas i krokarna och på slottets baksida kommer det att annordnas "Krutrök och muskedunder". Många "livegrupper" kommer att söka sig till min lilla halvö och åtskilliga av dessa satte faktiskt upp sina tält redan för en vecka sedan. Jag kommer väl att få torgskräck skulle jag gissa. Nyhet för i år är en utökad fantasiavdelning. Det övergår mitt förstånd att försöka hitta ett samband mellan Dart Wader, Jack Sparrow, orkrar och Skoklosters slott och kyrka...
Slottets guider ska också gå modevisning en av dagarna och slottets ena skånska guide ska under torsdagen berätta om Carl Gustaf Wrangel för besökarna. De ska få reda på att han i Nürnberg under fredskonferensen efter trettioåriga kriget bjöd på en bankett som innehöll 600 uppdukade rätter. Banketten kostade totalt 6000 riksdaler, motsvarande 230 ridhästar. De ska också få reda på att Wrangel var väldigt angelägen om att få god publicitet. Image var viktigt för honom. Han hade goda kontakter med ett förlagshus i Frankfurt am Main och skickade ofta dit material och bilder. Snacka om att historien skrivs av segrarna! Han hade publicitetshunger och var mån om att endast positiva skildringar av honom och hans krigsbedrifter förmedlades till hans samtid och eftervärld. En gång fick han en bok om Skeppsbyggeri i sin hand. Boken var skriven av en holländare vid namn Witsen. I boken skildrades slaget vid Öresund, 1658, på ett för Wrangel icke fördelaktigt sätt. I boken stod det att han sårats när han med sitt skepp försökt fly från fienden. Han krävde att Witsen makulerade det berörda avsnittet och att en ny version skrevs. Därmed var den saken klar. Carl Gustav Wrangels ord blev lag. Så fungerade censuren av historieböcker på den tiden. I Skoklosters slott finns numer de båda versionerna av sjöslaget.
Nu ska jag cykla till jobbet. Jag berättar mer om Wrangel när jag kommer hem. Jag kom på att detta var ett väldigt bra sätt att lära sig föredraget utantill.
Simma lugnt!

söndag, augusti 12, 2007

Uppdatera bloggen

Nu har jag hållit mig ifrån filmens värld några dagar och varit social istället och spenderat kvällen med att läsa om mannen i mitt liv, Carl Gustav Wrangel. Efter att åskvädret passerat och klockan tickat på kände jag att jag var värd lite Internet. (Min arbetskollegor kallar mig Internetberoende. Jag menar att jag är en humanist som välkomnar den teknologiska utvecklingen...) Jag bestämde mig för att ta igen lite bloggläsande som jag inte haft tid med på ett tag och därefter skriva några egna inlägg. Att blogga tar längre tid än man kan tro. Nu är det midnatt och jag har bara hunnit med två egna inlägg, fastän jag egentligen har mycket mer att säga. Blev t ex väckt mitt i natten av ett telefonsamtal. Naturligtvis svarade jag inte. De slutar väl ringa, tänkte jag. Känner mig allmänt stressad inför Wrangel-föreläsningen och måste dessutom göra en snabbrepetition av Skoklosters kyrka imorgon eftersom jag ska visa den för en bokad grupp efter den ordinarie slottsguidningen. Suck. Dessutom känner jag att tiden bara rinner iväg. Snart ska jag hem igen. Vill jag verkligen det? Jag kommer sakna alla nya ansikten. Nu känner jag faktiskt en hel del här uppe och skulle utan problem kunna flytta till Uppsala. Tänk så snabbt det går att skapa sig ett socialt kontaktnät!
Nu ska jag försöka sova i hettan. Jag har fönstret öppet men ändå känns mitt rum som en bastu. Vädret är helt knasigt. (När jag och min kollega Martin skulle möta upp några bröllopsgäster - bröllop i ofullbordade salen idag- vid båten så brakade ovädret loss. Min blå barrocksidenklänning blev helt blöt, men som tur var torkade den ganska fort och inga vattenfläckar lämnade regnet efter sig heller!) Den ena sekunden skiner solen, nästa sekund regnar det och åskar så att man tror att himlen ska braka sönder och samman. Men lika förbannat kvavt är det hela tiden. Det är olidligt inne i slottet. Snart ringer vi arbetsmiljöverket. Finns det ingen fläkt som man kan binda fast i en sorts hängställning kring huvudet? En sådan vill jag ha. Fast den skulle nog inte matcha min barockklänning. ;-)
Godnatt, från en trött och varm Catharina som har mycket i huvudet.

Reunion

I fredags hade jag min efterlängtade lediga dag. Jag åkte in till Stockholm där jag träffade en kompis för första gången på fem år. För fem år sedan jobbade tillsammans på ett hotell på Fuerteventura, delade dessutom lägenhet tillsammans med två andra tjejer, festade tillsammans och pratade av oss om våra bravader med vår fling på ön. Kanarieörarna uppmuntrar verkligen kärlek. Alla hittade vi varsinn spanjor, oavsett om vi redan hade någon som väntade hemma eller ej. Jag hade inte det, men det hade däremot min charmerande spanjor. Han gjorde slut med henne för att han träffat mig (efter att vi varit tillsammans i hemlighet ganska länge), och enligt hans ord skulle hon sagt att hon skulle döda mig om hon åkte till Fuerteventura. Spanjorskorna är verkligen hetlevrade! När jag skulle åka därifrån körde han mig till flygplatsen och vi stod en evighet utanför säkerhetskontrollen för att få vara i varandras sällskap så länge som bara var möjligt. Plötsligt närmade sig säkerhetsvakten och frågade om vi båda ville passera. "-Det måste vara svårt att släppa taget om någonting så vackert" sa han. Klyschigt kanske, men det kändes som om det var en film som utspelades där på flygplatsen och att den kvinnliga huvudrollen spelades av ingen mindre än mig. Vi gick båda genom säkerhetskontrollen och fortsatte klänga fast vid varandra ända tills alla andra passagerare gått på flyget som skulle ta mig till Frankfurt. Jag gick in i landgången och tårarna började att strömma ner. Jag har aldrig känt mig så olycklig. Det var sista gången jag såg honom. Alla dessa minnen väcktes till liv när jag träffade Romana, min österrikiska vännina. Tillsammans med sin pojkvän (som hon var otrogen mot när vi var på Fuerteventura) semestrar hon nu i Sverige under ca en veckas tid. Vi möttes upp på Stortorget i gamla stan och det kändes helt overkligt att se henne där. Det var helt fel plats och miljö. Vi spenderade en trevlig dag tillsammans, men tyvärr måste jag säga att vi nog vuxit åt motsatta håll. Den tiden är passerad och vi hade kul då, men nu är jag en annan människa med andra vänner omkring mig. Allting beror på tid och plats. Varför vara nostalgisk när jag aldrig kan återskapa det som varit även om jag på ön "Fuerte" skulle kunna samla alla människor som jag kände och höll av så mycket just då. Nu har jag andra nära och kära.

torsdag, augusti 09, 2007

Sorglig film

Jag har precis sett filmen Partition (2007) som är en gripande kärlekshistoria som utspelas i Indien 1947 och frammåt. Landet har precis delats och blodiga masakrar äger rum på båda sidor om den Indisk-Pakistanska gränsen. En muslimsk ung flyktingkvinna kommer under en masaker bort från sin familj men räddas av en sikh. Mannen som räddat henne håller henne till en början gömd inne i sin bostad, men när byborna får reda på detta vill de bli av med henne. De vill inte ha med de "hemska muslimerna" att göra. Så småningom blir hon accepterad av de flesta och hon gifter sig med mannen som räddat henne och tillsammans får de en son. Men kärlekshistorien tar inte slut där. Det visar sig att en stor del av hennes familj överlevt och hon beger sig till Pakistan för att hälsa på dem. Deras hat till sikherna är stort och de låser in henne för att hindra henne från att återvända till sin man.
Filmen är väldigt gripande och den har ett sorgligt slut som naturligtvis fick mig att gråta floder. Någon som blev förvånad? ;-) Mina tårkanaler står som fontäner när jag sitter ensam med en romantisk eller sorglig film.
Jag tyckte om filmen, trots att den var lite seg i början. Den visar vad vi är beredda att göra för kärleken. Frågan är väl om det är så här i verkligheten också eller om det finns särkilda regler i filmens värld? Är man beredd att offra sitt liv eller göra vad som helst för kärleken även utanför filmduken?
Följ länken för att se filmen. Partition

Movie love

Jag måste sluta titta på romantiska filmer annars kommer jag aldrig att kunna ha en ordentlig relation. Två kvällar i rad har jag bara glufsat i mig amerikanskt kärleksdrabbel, och sanningen är att jag älskar det. Så till den grad att jag är rädd att det förstör min syn på vad kärlek och romantik är och hur ett förhållande ska vara. Kan man kalla det för ett beroende? Min mamma var (om hon inte fortfarande är det) beroende av Harlequin och jag är beroende av romantiska komedier. Finns det en ism för mitt tillstånd?
Kanske är filmerna ett substitut för äkta vara? Så måste det vara. Frågan är bara var man ska hitta den äkta varan? Inte på Spraydate i alla fall. Jag har en kompis som försökt övertyga mig om att det är en bra website och att man kan hitta kärleken där. Själv har hon hittat flera (åtminstone tillfälliga) vinstlotter där. Jag testade faktiskt att skapa en egen profil där, men efter kanske en vecka tog jag bort alltihop igen. Jag känner mig så obekväm i en sådan situation. Det ena slisket efter det andra kontaktade mig och om någon av dem skulle visa sig vara en reko kille, hur skulle jag då kunna skilja ut honom från rötäggen? Det var helt enkelt inte min grej. Jag vill kunna träffa killen och prata med honom. Finns det en liten gnista, kan gnistan bli till en låga? Det går inte att säga genom att prata med personen på nätet. När det gäller kärlek var saker och ting bättre för. Jag vill inte använda Internet för att fånga en kille, men använder istället Internets romantiska filmutbud som ett substitut för en kille.

konservativ i kärlek...

onsdag, augusti 08, 2007

Bokade utländska grupper...

...kan vara riktiga guldgruvor. Jag hade en grupp från Taiwan idag som gav mig 200 kronor i dricks. Inte illa. Pengarna betalade mer än hälften av mitt veckoinköp av matvaror.
Imorgon ska jag ha en italiensk grupp som jag ska guida på spanska. Hoppas de förstår mig utan en tolkande mellanhand. Jag hatar att inte kunna kommunicera direkt med min grupp. Nåja, jag klarar mig väl. Wish me luck!

tisdag, augusti 07, 2007

Vem behöver en TV

...när man har Internet? Jag har upptäckt det fantastiska utbudetet av filmer som man kan "streama" på nätet. Det finns många websidor som påminner om youtoube och på somliga av dem är listan med filmer som man kan titta på meterlång. Fantastiskt. Detta varierade utbud gör att man kan testa olika sorts filmer. Jag såg precis på en härlig "tjejfilm" som heter Blind dating. Den handlar om en helt bedårande och ursöt kille som råkar vara blind. Hans bror försöker para ihop honom med olika tjejer på blinddates, men den ena daten går bara värre än den andra. Så småningom hittar Danny sin kärlek på sjukhuset. Han ska gå igenom en operation som skulle kunna ge honom möjligheten till begränsad syn. Den vikarierande receptionisten fångar hans hjärta. Dessvärre ska hon inom kort ingå ett arrangerat äktenskap som hennes indiska familj plannerat. Komplikationerna tätnar och resten tänkte jag inte berätta om. Filmen är rörande och dessutom mycket rolig. Den fick mig stundvis att gråta och stundvis att skratta. Ofta gråter jag floder när jag sitter ensam och tittar på film. Mina tårkanaler bara öppnar sig och sedan vägrar de att stänga sig. När jag tittade på filmen The Butterfly effect första gången grät jag mig genom större delen av filmen. Det låter töntigt, javisst, men det är ganska befriande och skönt att låta sig bli hundra procent medryckt av en film.
Oj, nu tappade jag kanske tråden...var var vi någonstans? JO, Internet är bra och streaming likaså. Kolla t ex in alluc.org

måndag, augusti 06, 2007

Ett besök i den sk. Idealbyn.

Många gånger när jag åkt förbi Idealbyn med bussen mellan Bålsta och Skokloster har jag funderat över varför byn har det här underliga namnet. I förra veckan hälsade jag på en kompis som bodde där och fick en förklaring som heter duga. Byn byggdes 1991 som ett litet samhälle hängivet åt transcendental meditation. Denna typ av meditation ska utföras i grupp och dessutom är det viktigt att den utförs mellan exakta klockslag två gånger om dagen. Detta innebär att den utförs mitt i natten i några delar av världen. Anhängarna tror att de kan uppnå världsfred om de är tillräckligt många som utför meditationen. Själv anser jag att det låter lite väl knasigt och att det snarast påminner om en sekt. Alla husen som byggdes 1991 är likadana, i allting utom färgsättning. Byggnaderna är kubiska och har två våningsplan. Det finns särskilda bestämmelser för vilket material som skulle användas till husen och entrén vätter också mot ett speciellt väderstreck (kan dock inte komma ihåg vilket). Allmänt kan man säga att husen är byggda efter ekologiska principer. Ni kan läsa mer om Idealbyn här och här.

När området skulle byggas hördes stora protest bland invånarna här ute på Skohalvön. Tack och lov bor det inte bara personer hängivna åt TM i byn idag. Även "trolösa hedningar" som jag har hittat sig dit.

lördag, augusti 04, 2007

Alltid glatt humör

Det lönar sig att vara positiv i alla väder. Idag fick jag kommentaren att jag alltid är så positiv och optimistisk och därmed håller upp stämningen bland visningspersonalen. En sådan komplimang värmer. Det är så skönt att bli uppskattad för den man är. Det krävs ju absolut ingen ansträngning alls och ändå får man beröm ;-) Jag får väl njuta i solen så länge jag kan. När jag väl hamnar på den akademiska banan lär väl komplimangerna ta slut. Då är det bara kritik av kollegerna som gäller verkar det som. Framhåll dig själv och ifrågasätt alla andra så stiger du i graderna. Fast, om jag lyckas påverka någonting alls på min framtida arbetsplats så ska det bli annorlunda. Arbetsmoral och socialkompetens måste framhållas mer, också inom den akademiska världen. Rensa ut de konservativa och fyrkantiga akademikerna och in med de positiva och nytänkande begåvningarna.

Jag ska stå och prata Wrangel

under Skoklosterspelen. Jag ska rycka in för en av intendenterna på spelen för att hålla ett populistiskt föredrag om den enda mannen i mitt liv just nu: CGW, allas vår Carl Gustav Wrangel. Jag måste naturligtvis läsa in mig en del men det är ju inte förrän den 16 augusti som jag förväntas prestera, så tid finns det ännu. Det ska bli spännande. Framförallt är jag smickrad över att jag blev tillfrågad. Jag undrade blyggsamt om några av de andra guiderna redan avböjt och fick svaret att mitt namn hade kommit upp direkt. Ingen annan hade tillfrågats. Minnsann!

Första bokade gruppen på spanska visade sig vara italienare

Jäpp, så var det. Så jag fick stå och prata spanska och därefter höra alltihop översättas till italienska. Det var intressant. Deras översättare var inte värst bra eftersom hon inte hade någon som helst koll på vissa ord. Man bör inte kalla en kristallkrona för en lampa. Det är en ganska stor skillnad. Eller tycker ni att jag är för petig? Inte heller kunde hon förstå det spanska ordet för skinn och lamm (cuero samt cordero). Därför fördes alltid en lång diskussion om vad jag sagt innan gruppen kom överrens om innehållet i meningen. Precis som i visningarna med ryssar fick jag exkludera flera rum från visningen. Trist men ett nödvändigt ont. Minst sagt var det en annorlunda visning.

fredag, augusti 03, 2007

Värsta sortens visningar

Jag gillar inte ryssar värst mycket och speciellt inte när de har en tolk med sig och visningen av ett enda rum tar en hel evighet. Om jag säger en mening med 10 ord kommer det därefter en rysk översättning som är minst fyra gånger så lång. Vad säger de egentligen? Kanske berättar de något annat än det jag just sagt. Hur som helst tvingas jag hoppa över hälften av alla rum som jag normalt visar. Det är synd och skam. Besökarna missar så mycket.

För någon dag sedan hade jag besökare i den svenska visningen som inte förstod något alls. Var tror mina läsare att de kom ifrån? Russia of course. De hade med sig en kvinna som skulle överssätta men det ville hon inte göra. Därför ville de gå runt själva med visningsvakten, vilket de inte får när vi inte är tillräckligt med personal. De avvek istället från visningen. Men innan de gjorde det hade de högljutt pratat och stört övriga besökare och synligt stått och sms:at under visningen av första rummet. Har de ingen skam i kroppen?

Idag hade jag en kvinna som anslutits till gruppen efter visningens start. Hon informerades om att fotografering var förbjuden men ville nödvändigtvis fotografera. När hon insåg att vi var orubliga ville hon inte gå någon guidad tur. Det var fotograferingen som hon var ute efter. Ärligt talat betedde hon sig som ett litet barn. Sådana människor det finns!
Nu låter det som jag bara har en massa otrevliga besökare. Det är faktiskt inte sant. Majoriteten av dem är jättetrevliga och intresserade. Den mest förekommande kommentar jag får är att jag är en väldigt entusiastisk guide och att mitt intresse smittar av sig.

Ledig dag- shopping á la second hand i huvudstaden

Min senaste lediga dag ägnade jag helt åt shopping, och inte vilken shopping som helst utan second handshopping. Jag letade reda på olika butiker med hjälp av Eniro och sorterade dem sedan efter område med hjälp av en Stockholmskarta och därefter bar det av. Eftersom en shoppingdag har ett begränsat antal timmar var jag tvungen att hålla mig till vissa områden: Söder och området kring Odenplan. Resten av butikerna får jag besöka under en annan ledig dag. Det som är underbart med second handbutiker är att ingen annan kommer att ha likadana kläder som de jag köpt. Jag hittade två fantastiska klänningar i mjuka jordfärgsskalor såsom beige och brunt, en skjorta och en långkjol. Kläderna passar perfekt till mina nya glasögon. Nu vet jag verkligen var de snygga second handkläderna finns. Vill ni ha tips om second handbutiker i Stockholm vet ni vem ni ska vända er till!

onsdag, juli 11, 2007

Mina halvsyskon

När jag var nere i Skåne under min semester och umgicks med min storasyster kom hon med det spontana förslaget att vi skulle åka ut till Sälshög och hälsa på mina halvsyskon som jag inte träffat på snart 6 år. Jag umgås inte med min pappa och därför har det slumpat sig så att jag inte heller träffat mina småsyskon. De är 10, 9, 7 och 6 år gamla och halvfilippiner. Absolut bedårande. Min pappa gifte om sig när jag var 15, ca fyra år efter mina föräldrars skilsmässa. Hans fru kommer från Filippinerna och mina halvsyskon är därför. Ursöta. Jag ska verkligen försöka träffa dem oftare. De ska inte behöva lida för att pappa inte gjort sig förtjänt av mig och mina systrars umgänge. När jag åkte därifrån kramades vi syskon och då frågade Kate, 7 år gammal, om hon inte kunde få en kram till. Sååå sött! Visst är de gulliga?




söndag, juli 08, 2007

Nya glasögon

Efter att ha dragit en suck av lättnad när jag såg att min A-kassa fortfarande fanns kvar, beslöt jag mig för att köpa nya glasögon för mina stipendiepengar. And I love them! Vad tycks? Ser jag inte lite smartare ut? Problemet är att mina glasögon alltid blir alldeles för dyra. Jag ser så förbaskat dåligt (=dyra glas)och jag är svag för snyggt designade bågar...vilket oftast brukar innebära samma sak som märkesbågar.

Skönt att vara tillbaka i Uppland

Nu har jag suttit i en bil i princip hela dagen. Suck. Det är så mycket skönare med tåg. Påminn mig igen om varför jag valde att åka bil med fyra andra personer upp hit?
-Packningen Catharina, packningen.
Visst ja, jag slipper ju att kånka packningen från tåget till pendeln och sedan från pendeln till bussen och sedan från bussen över grusvägen ända till huset. Fast just nu föredrar jag nästan tågvarianten ändå.

Tre av mina fyra veckors semester har nu spenderats i Skåne och en sista vecka återstår i Uppland. Min mamma, hennes tråkige pojkvän och min moster och morbror har hyrt in sig på Bålsta gästgiveri. De lyckades få ett erbjudande via Elloskatalogen. Hade de inte fått det erbjudandet hade de aldrig haft råd att stanna där. En middag kostar 160 kr om man inte har den inkluderad i boendet. Jag lät naturligtvis bli att äta med dem. Det finns bättre saker jag kan spendera mina pengar på.

Nu när jag åter har bredband kan jag uppdatera er läsare om vad jag gjort. Både det ena och det andra kan jag berätta. Ni ska få läsa om min reunion med mina halvsyskon och ni ska få läsa om att jag på egen hand utformat en grafisk profil till mitt tilltänkta företag. Det kommer snart!

lördag, juni 16, 2007

Kanotfärd och en jobbdag

Igår såg jag till att vi drog ner kanoten till sjön. Den drogs nerför en backe över högt gräs. Det var verkligen en syn, en båt mitt i grönskan. Själva båtfärden till sjöss var fantastisk. Vi såg fyra stycken hägrar. Fågellivet här är verkligen varierat. Många kvällar kan man njuta av näktergalens vackra sång.

Idag började jag redan kl 09.30 så jag var på plats kl 09.05 för att hinna ta på mig min barockklänning. Sedan har jag jobbat påsom en gnu under dagen. Idag slog jag rekordet. Jag höll hela 5 st guidade turer. Till slut var jag verkligen torr i halsen och bara längtade efter lite vatten. Imorgon är i sin tur sista dagen innan min ledighet. En hel månad av ledighet innan jag ska jobba ytterligare ett 1,5 månadspass. Det är faktiskt ganska tungt att jobba 6 dagar i veckan. Men nu ska jag bara njuta, äta och dricka gott och njuta av den svenska sommaren.

fredag, juni 15, 2007

Uppdatering

På sistone har det hänt en del saker.
-Jag halvt hållt på att bli omkullkörd med cyckeln av en sportbilkörande man i kostym, troligtvis von Essenfamiljens framtida arvtagare; Fredrik von Essen som för flera år sedan släppt den fruktansvärda låten "Kookalv" som jag haft oturen att lyssna på en gång i mitt liv här på halvön. De må äga nästan all mark här på Skohalvön...men de äger då inte vägarna!
-Jag har hållt en guidad tur för ett par som inte kunde något annat språk än ungerska. Det blev mestadels bara att visa runt dem och sen använde vi gester för att kommunicera. Det går att förmedla vad gyllenläderstapeter är gjorda av med hjälp av gester och små imiterande ljud... det är ganska enkelt faktiskt.
-En av mina guidekolleger slutade idag. Sorgligt. Det gamla gänget will be no more.
-Jag har tre arbetsdagar kvar till semestern. Underbart!
-Vi hade vernisage för en miniutställning på slottet idag. Jag vill ha en kopia av en av de sekelskiftesdräkter vi ställer ut. Wonderful!
-Jag har bestämt mig hur min vigselring ska se ut. (Den ska vara en kopia av en ring i Skoklosters slotts silverkammare.) Nu ska jag bara fixa en pojkvän som kan bli min tilltänkta...
-Chefen på slottet har talat med besökare som berömde mig och sa att jag varit en jättetrevlig guide. Dessutom hade butiksbiträdet fått höra att en guidad grupp som besökte slottet härom dagen tyckte att den där skånska guiden var så trevlig. ...hmmm det är bara jag som kommer från Skåne på slottet...
-Jag har fixat någon som gratis ska göra en hemsida åt mitt tilltänkta företag. Sweet!

måndag, juni 11, 2007

Ledig dag

Igår trodde jag att jag skulle in till Stockholm idag på min lediga dag. Där skulle jag träffa Åsa, min fd kårarbetskollega. Som vanligt hade vi missförstått varandra igen när vi kommunicerade via mess och facebook. Det framgick senare på kvällen. Hon hade nämligen tänkt komma ut och hälsa på. Naturligtvis var hon välkommen. Det är underbart att få besök här ute och visa upp närmiljön. Jag åkte på förmiddagen till den närmsta lilla orten som heter Bålsta och skulle där handla mat. Jag mötte upp Åsa och vi åkte sen tillbaka hem till mig, och cyklade sedan till en pizzeria ca 4-5 kilometer härifrån. Vi tog med pizzorna till en badbrygga och satt där och njöt av solen och maten, varefter vi hoppade i vattnet. Underbart. Sedare bar det av hemåt och jag bakade rabarberpaj och den togs med till mitt favoritställe - Bagarboberget - där vi satt och mumsade i oss pajen och sen tog jag ett ensamt dopp. I summering: en underbar dag!

fredag, juni 08, 2007

Stipendium

Jag har äntligen fått min eftersända post: Det visade sig att jag har blivit tilldelad ett stipendium på 5000 kr. Toppen. En månads försörjning när jag drar igång företaget. Egentligen fick jag två stipendier men jag kommer nog inte kunna utnyttja det andra på 3300 eftersom det var direkt knutet till en specifik resa- konferensen i Virginia. Jag ska dock kolla om jag inte kan använda pengarna till en exkursion eller till en resa till Zaragoza för att presentera uppsatsresultatet.
Nu ska jag till Bagarboberget och bada. Gud vad varmt det är!

torsdag, juni 07, 2007

Inte långt kvar till jag är hemma

Nu har jag bara 10 arbetsdagar kvar till min semester. Underbart. Semestra i Skåne. Det är ngt helt nytt för mig. Jag ska njuta av Ribban, Västra Hamnen, Stenshuvud och Café Annorlunda etc etc. Superskönt. Hoppas bara att vädret blir lika bra som det väder vi för tillfället har uppe vid Mälaren. Jag har badat två eftermiddagar/kvällar i streck nu. Och mer bad blir det i kväll. Jag och visningspersonalen ska grilla vid Bagarboberget. Tjohoo!

onsdag, juni 06, 2007

I fnittrandets tecken

Som jag tidigare påpekat anser jag att vi är för många guider nu i början av maj. I går påpekade jag detta för Monika som har hand om visningsverksamheten. Hon höll med men verkade inte ha någon bra förklaring till varför det blivit så. Hon sa bara att det är något som man får ta med i nästa års beräkning. Va??? Om man själv jobbat som guide flera säsonger borde man veta hur det ser ut. Sådana här misstag får inte ske. Vi är 7 st guider just nu. Visst har vi fler besökare än i maj, men vi är trots detta ca två guider för mycket.
Idag hade jag bara två turer och guidade 12.15 och 14.15- två av dagens engelska turer. Den första gruppen var riktigt stor medan den andra bara bestod av tre personer. Två svenskar och en utbytesgymnasieelev från Costa Rica. Jag kunde prata lite spanska med honom (han var så blyg dock...!) men turen skulle vara på engelska eftersom hans värdföräldrar inte förstod spanska. Värdpappan var så fnissig att det inte är sant. Han fnissade lite töntigt till alla mina skämt, och inte bara det - han fnissade vid de tillfällen då andra besökare brukar dra efter andan eller säga -ah, åh eller något i den stilen. Vilken lustig typ. Fnittermannen skulle man kulla kalla honom för. Det värsta var att den blyge stackars utbyteskillen började kopiera värdpappan så att de fnissade i kapp. Jag kunde knappt hålla mig för skratt själv!

Idyllisk båtbrygga nära huset där jag bor

En underbar dag

Idag började jag kl 10.00 och hade en klass med 12-åringar som gick i 5:an. De var jätteduktiga och snälla. En av dem kände till och med till att kristallkronan i Kungsalen lider av glassjuka. Jag var tvungen att fråga om de läst på extra. Det hade de inte. Sedan hade vi 5 eller 6 grupper uppe i slottet under en timme kl 13.00. Vi möt upp de bokade grupperna vid båten Carl Gustav. Naturligtvis figurerar vi nu på en mängd fotografier. Alla gillar nämlingen våra barockdräkter. För att vi inte skulle krocka med varandra eller gå varandra alltförmycket i hälarna fick vi börja på olika ställen i rundan. Jag började i mitt favoritrum- ofullbordade salen. Kl 15.00 fick jag besök av Emelie (Görels dotter) och hennes kompis Tobias. Jag gav dem en exklusiv guidad tur uppe i slottet. Sen slutade jag och vi åt glass på båtbryggan nära slottet, och åkte sen hem för att fixa grillning och picknick till Bagarboberget. Vi passade på att packa badkläder och stack iväg. Vattnet var jätteskönt. Helt otroligt! Jag trodde att det skulle vara mycket kallare, men det var det inte. Det måste minst vara 18 grader i vattnet. Någon som vill komma och hälsa på? När jag satt på en sten med benen vajande i vattnet kom en husbåt vars ägare otrevligt beordrade mig att flytta på mig så att han inte kapade mina ben. Tobias tände till (med all rätt) och sen munhöggs de båda en liten stund. Mannen hävdade att han hade all rätt att vara där (refererade till fd ingifte i familjen med kontakter på Skohalvön) och att han faktiskt varit snäll och undvikit mina ben. Åh tack! När alla lugnat sig och vi försökte småprata inflikade mannen med båten att jag inte riktigt passade in eller hörde hemma där... (-???) ...pga språket. En mer oförskämnd man får man leta efter. När de stuckit åkte vi hem och så lagade jag rabarberpaj och sen satt vi och snackade strunt och tittade på videosnuttar på youtube. Och nu måste jag verkligen sova...