måndag, november 26, 2007

Stora dagen

Idag är det min födelsedag. Jag är bara glad. 27 är ju ingenting.
Jag ska inledningsvis fira det med att baka ytterligare en variant av cheesecake, simma (jag känner mig helt förslöad, jag har ju inte haft tid att simma sedan i onsdags och det var stängt i simhallen i helgen, suck), baka en chokladkaka av någon sort och handla matvaror till indisk blomkålsgryta. Mumsigt. Jag ska också passa på att köpa en present till mig själv, en snygg svartglittrig ögonskugga på Åhlens. Sedan ska jag fortsätta städa mitt rum och dra dammsugaren över resten av de gemensamma ytorna i lägenheten. Därefter är det matlagningsdax och så ska jag göra bål och därefter fixa till mig lite innan gästerna ringer på dörren kl 18.00. Jag hoppas att jag hinner!

onsdag, november 21, 2007

En av mina favoritbyggnader i Malmö


Så enkel men ändå så fulländad. Vad tycker mina läsare?
Igår fick jag höra en intressant berättelse av en person som känner en av hyresgästerna i huset. När hyresgästen skulle renovera sin lägenhet och ta bort en garderob hittade han en gammal toalett bakom garderoben. Det intressanta var att ingen visste att den fanns där och den fanns inte med på ritningarna. Kul, eller hur?!

Sociala ambitioner med min framtida forskning

Just nu sitter jag och gör flera saker samtidigt. Det fungerar faktiskt. Det ena området ger inspiration till det andra. Jag tittar på Dexter, skriver avhandlingsplan, bloggar och surfar runt efter lite smått och gott som kan vara intressant för min avhandlingsplan. Mitt i allt ihop slog det mig att det finns en politisk touch i min avhandlingsplan. Helt plötsligt kom det bara på print. Jag vill förändra världen, om än bara i begränsad skala. Kulturturism ska inte bara vara underhållning, det ska kunna vara folkbildande också. Med folkbildande menar jag inte att vi ska undervisa folk om ett speciellt ämne så att de kommer därifrån med en massa faktakunskaper. Nej, jag menar att vi ska leverera en nyanserad bild, en bild som får besökaren att tänka efter och ifrågasätta. På det viset kan vi skapa kritiskt tänkande människor. Och om världen befolkas av kritiskt tänkande människor skulle den se betydligt bättre ut än i dag. Verkar det vettigt? Men får jag verkligen lov att vara politisk i min framtida forskning? Och får sådana ambitioner synas i min avhandlingsplan? Är det rätt eller fel? Jag är inte anhängare av någon politisk falang eller så, nej jag vill bara att människor ska fundera över vad de hör, läser och säger. Vi utsätts för så många intryck varje dag och det är viktigt att vi inte rätt och slätt accepterar det som satts på print, levererats i TV-rutan eller på dataskärmen.
Genom att dra mitt strå till stacken kan kanske någon annan inspireras att föra in det kritiska tänkandet till deras eget arbetsområde. Kanske kan vi kalla oss "Opinion för ett kritiskt tänkande".

Livet är vad man gör det till...

...låter som en klyscha, men det är faktiskt sant. Att vara singel är inte så farligt, men man längtar ju ändå efter någon speciell. Om man inte gillar när killar stöter på en på krogen och redan dejtat flera av sina kompisars kompisar, vad gör man då? Jo, man slänger sin inbillade stolthet åt sidan, lyssnar på en kompis som vet bättre och prövar Internetdejtandet. Jag har nu avverkat två dejter ute i "verkligheten" och kan säga att det är förbaskat roligt. Första dejten gick bra men det slog inga gnistor från min sida precis. Han var lite tråkig om jag ska vara ärlig. Mycket snack om jobbet hela tiden. Han var snäll däremot och jag hade en trevlig kväll. Det var således inte bortkastning av tid, jag är ju en hel erfarenhet rikare. När jag nu testat att träffa en person från siten på riktigt kände jag att jag inte kunde säga nej när nästa kille som verkade trevlig undrade om vi kunde ta en fika. Och så blev det. Min slutsats efter gårdagens dejt är att jag nog gillar män som är män. Inga pojkar och inga mesiga killar. Så där på förhand trodde jag att jag skulle vilja ha en kille som är max två år äldre än mig, men sex år är ingenting! Det är glimten i ögat som räknas, inte hur mycket hår killen har på huvudet. Det var riktigt roligt att träffa den här killen och jag kände inte att jag stirrade på klockan hela tiden, snarare tvärtom. Även om det skulle visa sig att den här killen inte är något för mig så har jag i alla fall lärt mig något om mig själv och viktigast av allt, jag har haft roligt!

torsdag, november 08, 2007

Besök på Louisiana och språngmarsch

I går bjöd Dunkers sin publika avdelning på en resa till Louisiana. Vi tog färgan från Helsingborg till Helsingör och därefter bussen till muséet. Först serverades vi en god fiskmåltid och sedan fick vi en guidad tur i Avedonutställningen. Utställningen visar en mängd fototografier tagna av den nu avlidne fotografen Richard Avedon. Bland fotografierna kunde man hitta en mängd kända och okända ansikten. Bland hans "modeller" kan man finna Marilyn Monroe, Charlie Chaplin, Janis Joplin, The Beatles, Björk, en massa republikaner (läs maktmänniskor), människor i USA:s fattiga kvarter, etc etc. Bilderna var fantastiska och kraftfulla. Om ni inte känner till Avedon måste ni Googla och titta på några av hans fotografier.
Språngmarschen då? Jo, när vi tagit bussen tillbaka till färjestationen, åkt med båten tillbaka över sundet och kom till Knutpunkten var vi som skulle med tåget till Malmö/Lund tvugna att springa för livet. Båten anlände 22.31 och tåget skulle gå 22.33. Det är värt ett försök, tänkte vi. Annars hade vi måst vi vänta i en hel timme, och det ville vi inte. Vi var fyra stycken som sprang som om vi hade eld i baken, genom gateway och nerför rulltrappor. Plötsligt blev vi omkörda i vänsterfilen. Det var en ung kille som bara susade förbi oss. Till vår förvåning höll han samma hastighet även efter denna omkörning. Helt otroligt. Så där i efterhand funderade vi andra på om han var en pendlare som genomförde samma sprintermarsch varje dag. Vem vet. Det var i alla fall kul att fundera kring när vi väl satt på tåget och flämtade som om vi skulle dö. Jajamen, vi hann med tåget precis. Det lämnade inte perrongen förän 22.34. Hade det gått en halv minut tidigare skulle vi inte hunnit med det. Den där språngmarschen var det värsta jag varit med om på länge. Inget träningspass skulle kunna ha utmatat mig lika mycket.

Ny utställning i 81kvadrat

Idag var jag på en personalvisning av Dunkers nya utställning som heter Interferens. Den utställande konstnären var malmöbon Per Pålsson. Han har inspirerats av en av Le Corbusiers byggnader, en gränsstation mellan Frankrike och Schweiz. Vid sidan av denna individuella byggnad har han framförallt inspirerats av Le Corbusiers sätt att arbeta med moduler och strävan efter harmoni i helhet och mellan delar. Utställningen består av en stor ljuslåda, stor som en vägg, som är uppdelad i olika sektioner med hjälp av ett ramverk, inspirerat av ovan nämnda arkitekts modultänkande. I dessa sektioner finns runda slipnät som tillsammans bildar organiska former och mönster. Dessa slipnät hade han en gång funnit på en loppis. Han fattade snart tyke för dem och inhandlade alla slipnät han kunde hitta i Malmö. När jag klev närmre verket såg jag hur dessa slipnät verkligen såg ut och förstod först då hela konstruktionen och verket ändrade på något vis karaktär. Detta är verkligen konst "att närma sig".
I rummet finns dessutom en plexiglasskulptur av Le Corbusiers byggnad, ett förenklat skulpturträd, vars löv består av fotografier av byggnaden och ytterligare ett skulturträd med löv av färgade plexiglas. Sist men inte minst hade rummets fönster ersatts av plexiglasrutor bestående av flera färgpartier, liknande de plattor man ibland kan se hos Le Corbusiers byggnadsfasader.

onsdag, november 07, 2007

Tid att skriva på bloggen igen

Jag antar att det är tid att uppdatera mina stackars läsare som hoppfullt återvänder för att läsa min blogg. Jag har nu påbörjat mitt jobb på Dunkers och trivs väldigt bra, trots att det inte är heltid. Jag har jobbat i både Stig Lindberg utställningen och i kulturhusets faktarum. Nu i helgen ska jag dessutom jobba i en utställning som heter Kontrast. Det är en utställning som visar upp 9 konstnärer med anknytning till Helsingborg. I början var jag inte så förtjust i just denna utställning, men ju mer jag läser på ju mer intressant blir den. Kunskap är nyckelordet!
När jag sitter i faktarummet servar jag naturligtvis besökarna men jag sysslar också med s.k. spegling. Spegling handlar om att faktarummet ska tillgodose material om det som händer i huset. För varje utställning, konsert eller annat event skapar vi en mapp med material från artiklar i tidningar, material från Nationalencyklopedin, material från hemsidor etc. Vi brukar också ha skyltbord eller skyltningshyllor för de stora utställningar som äger rum i Kim Utzons ståtliga byggnad. Här placerar vi den litteratur kring ämnet som vi kan hitta. Om vi inte redan har material om ämnet så köper vi antingen in böcker eller lånar in dem. Som ni förstått pågår det just nu en utställning om folkhemmets store formgivare och konstnär, Stig Lindberg. När jag studerade den litteratur som finns om honom upptäckte jag förfärat att det i princip finns en total avsaknad av akademisk litteratur (med undantag från en kandidatuppsats som studerar bilderna i Krakel Spektakel). Genast började jag tänka på hur viktigt det är med mer samarbete mellan kulturella institutioner och högskolor och universitet. De stackars studenter som ska skriva uppsats och absolut inte har någon aning om vad de ska skriva om skulle kunna få en rad tips av mig. Studenterna ska dock inte själva behöva ta kontakten med kulturinstitutionerna. Kontakten ska redan finnas och den ska vara väletablerad. När jag blir lärare i konstvetenskap ska jag se till att studenterna går på museum och att de får meningsfulla uppgifter att genomföra. Många studenter går inte självmant dit utan de måste uppmuntras, och detta faktum måste lärarna vara medvetna om och acceptera. Jag ska se till att det finns olika nätverk som studenterna kan använda sig av och att de får mentorer i arbetslivet. Utbildningen ska göras i nära samarbete med arbetslivet och det ska finnas ett sorts råd av yrkesverksamma för att hela tiden hålla kvar detta samarbete och inte tappa fästet om målet. Aldrig mer ska vi ha fyrkantiga akademiker på den konstvetenskapliga institution där jag arbetar.
Nu när jag skriver dessa rader inser jag hur det nästan låter som ett manifest. So be it. It´s my promise. Jag ska kämpa för studenterna och för ett universitet som får fem stjärnor på tredje uppgiften!