Jag måste sluta titta på romantiska filmer annars kommer jag aldrig att kunna ha en ordentlig relation. Två kvällar i rad har jag bara glufsat i mig amerikanskt kärleksdrabbel, och sanningen är att jag älskar det. Så till den grad att jag är rädd att det förstör min syn på vad kärlek och romantik är och hur ett förhållande ska vara. Kan man kalla det för ett beroende? Min mamma var (om hon inte fortfarande är det) beroende av Harlequin och jag är beroende av romantiska komedier. Finns det en ism för mitt tillstånd?
Kanske är filmerna ett substitut för äkta vara? Så måste det vara. Frågan är bara var man ska hitta den äkta varan? Inte på Spraydate i alla fall. Jag har en kompis som försökt övertyga mig om att det är en bra website och att man kan hitta kärleken där. Själv har hon hittat flera (åtminstone tillfälliga) vinstlotter där. Jag testade faktiskt att skapa en egen profil där, men efter kanske en vecka tog jag bort alltihop igen. Jag känner mig så obekväm i en sådan situation. Det ena slisket efter det andra kontaktade mig och om någon av dem skulle visa sig vara en reko kille, hur skulle jag då kunna skilja ut honom från rötäggen? Det var helt enkelt inte min grej. Jag vill kunna träffa killen och prata med honom. Finns det en liten gnista, kan gnistan bli till en låga? Det går inte att säga genom att prata med personen på nätet. När det gäller kärlek var saker och ting bättre för. Jag vill inte använda Internet för att fånga en kille, men använder istället Internets romantiska filmutbud som ett substitut för en kille.
konservativ i kärlek...
Inlägg
.jpg)
8 månader sedan
5 kommentarer:
Rekommendation: be kompisar som känner dig väl bjuda hem trevliga singlar på middag samtidigt med dig som de tror skulle passa er båda. Det är mer sannolikt att man träffar någon då som faktiskt passar enligt min erfarenhet, för omgivningen brukar vara mer klarsynt än man själv är när det gäller egenskaper och så. Själv är jag misstänksam mot internetdatesajter. Det är ett konsumistiskt sätt att se på människor, att lista egna och andras önskvärda egenskaper är som att shoppa en man och det tror jag inte riktigt på. Allt löser sig säkert när du väl är tillbaka i Lund, att hitta Mr Right medan man arbetar som guide när man egentligen bor i en annan ända av landet är mindre sannolikt.
Jag håller med. Internetdejting verkar vara romantikens motsvarighet till jobbsökande. Effektiviserat, platt och schablonartat.
Jag är förvånad att ingen kläckt tanken att bygga sig sin perfekta "Relations-CV" än. Där skulle man kunna lista meriter som "lagar god kalvgryta" "ser bara europeisk högkvalitativ film" och "vet hur man sorterar tvätt efter kulört/vitt och temperatur". Hoppla, det låter som vilken datingsite som helst, ju...
Jag tror däemot inte man ska spola nätet helt och hållet. Det finns alltid communities och forum där man kan träffa folk man har gemensamma nämnare med UTAN att just själva träffandet är huvudsaken.
Utöver detta tycker jag att Bi´s plan låter utmärkt. Och jag instämmer i hennes "det löser sig..."
Nu låter allt så hemskt. Egentligen trivs jag ganska bra med att kunna göra precis vad jag vill och åka vart jag vill och när jag vill. Jag har ingen att ta hänsyn till och det har jag vant mig vid. En "fast kille" skulle bara krångla till det där. I alla fall om det inte är rätt kille.Jag är faktiskt väldigt nöjd med min tillvaro som singel.
Fast medan man väntar på den där rätta killen så kan man ju ha kul så länge ;-)
Ibland har jag en känsla av att se mig i spegeln när jag läser era kommentarer... Min äldsta guddotter sa ikväll eftertänksamt när jag konstaterade att mina förhållanden sällan varar länge: "du kanske inte är en relationsperson egentligen". Det är fullt möjligt att hon har rätt. Jag upplever mig själv som "hel". Det jag kan sakna ibland är någon att bitcha över vardagen med, men singelskapet är i sig inte något större problem. Jag gillar att leva med mig och som Catharina säger, det finns vissa goda kompensatoriska sidor av det. Jag kan åka till Australien på konferens utan behöva be någon om lov eller ha dåligt samvete. En av mina tidigare pojkvänner hade problem med att jag doktorerade och med tiden kom vi till den punkt då jag insåg att jag måste välja... Gissa tre gånger vad jag valde...och jag är helt nöjd med det.
Skicka en kommentar