Gårdagens besökare!

Igårkväll hade jag en besökare från Portland, US. Tjohoo!
En besökare från Skårtaryd; en från Flyingeby; en från Leksand; en från Helsingborg, en i Stockholm; en från Nesoddtangen, Norge; en från Täby; och en från Uppsala.

En ledig dag i höstens tecken

Igår var jag ledig och firade detta genom att åka till Stockholm. Jag steg motvilligt upp och tog mig till Bålsta med 09.22-bussen. I Bålsta välkomnades jag av det underbara beskedet att Pendeln var försenad pga signalfel. Jippi! Jag fick stå där i kylan och trängas med alla upprörda pendlare. Eftersom det småregnade utomhus trängde nästan samtliga in sig i det lilla inglasade kyffe som omger biljettlucka och biljettspärrar. Står man där ensam verkar det inte så litet, men när man får sällskap av en massa andra, däribland två tonåringar som inte kan slita sig från varandra, så känns det ganska jobbigt. Dessutom HATAR jag folksamlingar. Så småningom behagade pendeln komma och efter många om och men åkte den också. Väl i Stockholm kom jag på den snillrika idén att jag skulle kunna luncha med min gamla kursare Lisa som nyligen flyttat till Stockholm. Jag kan för allt i världen inte förstå varför den tanken inte slog mig förrän kl passerat 11.15. Vem har tid att bestämma lunchträff med så kort varsel. Jag messade iväg ett kort meddelande och fick till min förvåning snabbt ett positivt svar. Östermalmstorg ville hon träffas vid. Jag är urusel på att hitta i Stockholm eftersom jag än så länge inte utforskat samtliga områden gående. Jag måste gå för att hitta. Tunnelbana fungerar inte för mig. Karta, ben och gymnastikskor är mina bästa vänner när jag ska lära känna en stad. Nu hanns det dock inte med att gå, och vädret tillät det inte heller. Temperaturen hade rasat med nästan 15 grader på bara ett eller två dygn och jag var inte klädd för höstväder. Kylan var bitande och jag frös ända inifrån skelettet. Det kändes som jag aldrig någonsin skulle bli varm. Hursomhelst tog jag fram min lilla Stockholmskarta som jag fått av HM och letade reda på Östermalmstorg, vände sedan på kartan och tittade på baksidan med kartan över tunnelbanenätet. Snabbt, begav jag mig till rätt linje och steg på tåget efter 2 minuter. Denna gången möttes jag som tur var inte av förseningar. Väl framme, väntade jag ett tag i kylan och steg efter en stund in i second handbutik som låg precis brevid T-banestationens uppgång. Jag höll på att svimma när jag såg priserna. Inget kostade mindre än 399. Helt sjukt. Jag letade mig ut från butiken illa kvickt. Så huttrade jag ännu en stund i kylan innan min väninna kom gående. Vi hade ett trevligt återseende och letade febrilt och länge efter ett bra lunchställe. Eftersom det var så kallt enades vi om att vi var tvungna att hitta ett ställe som serverade varm mat. Det var inte lätt. Det vegetariska utbudet var dåligt. Vi som inte käkar kött ska väl intebehöva äta grekisk sallad vart vi än går? Tacka vet jag restaurangerna på Söder! Tillslut hittade vi en pub som fick duga. De hade i alla fall dagens för 75 kr. En av alternativen var sjötunga. Mums, fick äter jag ju! Efter maten var min väninna tvungen att gå tillbaka till arbetet. Jag huttrade vidare och skulle ta metron från Karlaplan när en bekant klocka ringde inom mig. Jag känner igen mig. Jag har varit här. Det finns en galleria. Varmt! Jag behöver alltså inte gå långt för att shoppa, tänkte jag. Wonderful! Dessutom är det inte lika många som handlar där som i centrum. Jag letade mig in i gallerian och gick från butik till butik. Genast började mitt blod att värmas upp. Jag hittade en del fina saker på HM (blusar, en långärmad och en kortärmad, samt en stickad tröja) och bäst av allt, jag hittade en höst/vinterjacka på Lindex. Jag blev störtförälskad i färgen och hoppades att den skulle passa. Det gjorde den! Bredvid hängde halsdukar från i fjol. De var nedsatta till löjligt låga summor. Jag tog tag i en av halsdukarna och placerade den framför jackan. En perfekt kombination. Dessutom hittade jag ett gröngrått linne på rean. Inom sekunder stod jag vid kassan och var 559 kr fattigare. När jag skulle lämna gallerian fick jag ett infall. Varför promenerar jag inte till Söder? Nu har jag ju en varm jacka! Sommarjackan packades ner i ryggsäcken och vinterjackan togs fram ur plastpåsen. Jag gick ut och kände till min stora glädje att jag inte längre frös. Jag tittade på kartan och hängav mig sedan helt och fullt åt omgivningen. Stockhomssilluetten är fantastisk. Så småningom nådde jag Södermalm. Jag köpte en Chai te, tittade in i några fler butiker på vägen till Södra station. Sedan bar det hemåt till Skokloster igen. Det blev en väldigt bra dag till slut, trots kylan. De kloka brukar ju säga att " det inte finns något dåligt väder, bara dåliga kläder". Det kändes verkligen som det stämde igår. Min nyfunna jacka räddade dagen. Som grädde på moset upptäckte jag att man kan ta bort armarna på min jacka och göra den till väst. Multifunktionell och supergosig! Hösten är kanske inte så fel ändå...

Seger på googlesök

Min blogg kommer upp som sökresultat nummer 5 när man söker på skoklosterspelen och som nummer 3 när man sökt ordet karusellspel!

Bloggbesök

Mina flitigaste bloggbesökare kommer från Flyingeby, Helsingborg, Uppsala och Lund. Vilka är ni?

Bilder från mitt Skokloster

Mina besökare

Under min tid uppe i Skokloster har jag hunnit med några besökare, fast inte lika många som jag hoppats.

Först ut var min kära fd kårkollega på Humanistkåren. Jag hämtade upp henne i Bålsta efter veckans matinköp och sedan bar det av till Skokloster. Väl hemma på min lilla hästgård lånade vi en cykel till henne och cyklade till Slottsskogen för att handla pizza och bada vid områdets brygga. Det var helt underbart. Jag åt pizzan med benen dinglandes i vattnet. Mums! Därefter åkte vi hem och fixade rabarberpaj som senare utnjöts vid mitt lilla paradis, Bagarboberget.

Sedan kom Mamma, hennes pojkvän Håkan, samt min moster och hennes man. De bodde på Bålsta Gästgiveri. Tyvärr stannade de inte tillräktligt länge ute på Skohalvön för att verkligen kunna lära känna det Skokloster jag älskar. Fast de fick i alla fall en guidad tur på slottet och de fick en snabbvisit vid Bagarboberget. Under de fem dagar de befann sig här uppe hann vi med att besöka Birka, Uppsala, uppländska kyrkor, Sigtuna etc. Jag blev störtförälskad i alla kyrkoruiner i Sigtuna, ruinromantiker som jag är. Mitt resesällskap blev inte särskilt imponerade av Uppsala, trots att jag älskar staden. Det må kanske inte vara världens bästa turiststad, men det är en underbar stad att bara strosa omkring i. Ska jag inte bo i Malmö så vill jag bo i Uppsala!
Tydligen tyckte min moster att jag var så trevlig att semestra med mig att hon föreslog att jag, mamma och hon ska åka till Skottland nästa år. Inte tackar jag nej till det inte!


























Kort efter det att mamma åkt hem fick jag besök av en gammal kompis från Lund och hennes pojkvän. Vi besökte slottet och Bagarboberget. Sedan åkte vi tillsammans till Sthlm för att käka middag på Söder. Söder är min favoritdel av Stockholm. Där finns många asiatiska restauranger och utbudet på vegetarisk mat är bra. Vi åt på en restaurang på Södermannagatan. När vi skulle ut från restaurangen möttes vi av ösregn. Vi fick stå och vänta under markiserna en stund medan det värsta ovädret drog bort, och sedan tog vi en språngmarsch till Medborgarplatsens metrostation. Det blev övernattning i Stockholm för min del, och dagen efter ängnades åt prommenader på stan, shopping och ett biobesök.

Via facebook (som jag verkligen tycker är ett fantastiskt påfund!) kom jag i kontakt med en gammal kompis från min tid på Fuerteventura. Vi bodde och jobbade tillsammans när jag jobbade som receptionist/telefonist på hotell på denna fantastiska kanarieö. Min gamla väninna skrev att hon skulle semestra i Sverige tillsammans med sin pojkvän. Meningen var att de skulle åka ut till Skokloster och hälsa på mig. Eftersom det tyvärr inte hanns med med sågs vi istället i Sthlm. Det kändes overkligt att se henne där. Vi umgicks några timmar och gick omkring på gamla stan och på Söder.

En dag pep det till i mobilen. Min bästa vän Z skrev att en numera gemensam vän skulle upp till Sthlm med sin mamma. Den gemensamma vännen hörde av sig inom kort och kom tillsammans med sin mor och besökte mitt vackra Skokloster. De fick se såväl slottet som Bagarboberget. Två av de underbaraste ställen i världen! Efter halva besöket åkte mamman tillbaka till Sthlm så att vi ungdomar fick umgås själva. Det blev mumsig hemmalagad pizza ute på altanen. Som vanligt passade jag på att ta bildbevis, för att demonstrera att hon faktiskt varit på besök.




Sen har min gamla handledare besökt mig. Skildring av detta besök finns på såväl min blogg som hennes blogg. Även denna gång tog jag bildbevis. Den vackraste bakgrunden för ett fotografi är naturligtvis sjöutsikten från altanen. Det är en utsikt som heter duga!

Mitt Skokloster

Hur ska man förmedla känslan av en plats till en annan människa? Det kan vara svårt, men jag tror att jag på en dag lyckades visa upp det mesta av det jag gillar med Skokloster. Min gamla handledare, oftast kallad Bi, numera min inspiratör och livsmentor, kom på besök under onsdagen, då jag hade min lediga dag. Hon dök upp lite före 11-tiden och välkomnades med min juicedrinksspecialitet, mixad banan och kiwi utspädd med lite vatten. Mumsigt. Sedan gjordes picknickväskan i ordning. Potatissalladen som tidigare iordninggjorts togs fram, tevatten värmdes, kladdkakan togs ur kylen och ett smakprov av gårdens tomater lades i picknickväskan. Fall i fall vädret skulle påbjuda sjöbad lades badkläder och handduk i ryggsäcken, och sedan bar det av med hennes lilla vita bil. (Bi har på sin blogg gett bilen epitetet den vita springaren.) Jag är hopplös på bilmärken, och lägger dessvärre aldrig märke till dem. Istället noterar jag storlek och färg. Troligtvis skulle jag vara fruktansvärd som vittne vid bilolycksfall i rätten. -Var det en grön ford som körde på volvon? - Ähmmm, bilen var grön, ja, men om det var en ford, vet jag då rakt inte... och var det verkligen en volvo som blev påkörd? Så skulle jag låta. Helt hopplös! Hur som helst körde vi iväg med den lilla vita bilen och begav oss till himmelriket på jorden, Bagarboberget. Där blåste det riktigt ordentligt, så Bi fick inte se det bästa av mitt lilla paradis. Hade hon kommit igår, då jag också besökte detta himmelrike skulle hon fått se något helt annat. Kvällssolen lyste mot berget och vattnet var spegelblankt. Helt underbart. Jag och min kollega Eva, en fd flygvärdina som sadlat om och blivit guide, tog en lång simmtur på ca 15 minuter. Min kropp som bara några minuter tidigare hade befriats från Barrockens instängande särkar svalkades av och min hjärna fick sig en kick. Det kändes som om jag skulle kunna klara av världens svåraste ekvationer...trots att jag inte tänkt på matte sedan gymnasiet. Kort sagt, det var ett gudomligt bad. Ett sådant skulle jag gärna unnat Bi. Hon får väl komma på återbesök efter jobbet någon dag. Bagarboberget är som allra bäst på kvällen, vid sex-, halvju-tiden.
Eftersom Bi har skrivit en variant av onsdagens besök på sin egen blogg kommer jag inte att berätta om hela besöket, utan istället försöka presentera glimtar av Skokloster i relation till detta besök.
Bagarboberget är fantastiskt för picknick och min medtagna korg kom verkligen till sin rätt där. Det som är fantastiskt med denna idylliska badplats är att få människor känner till den. Man måste köra genom slingriga grusvägar och ta sig genom en nästan gömd skogsstig för att komma dit. Bara de som bor här ute på Skokloster hittar dit, fast även segelbåtarna förstås (attans!). Skönt att slippa turisterna som kommer från slottet!
Under min tid på Skokloster har jag verkligen kommit att älska den här halvön. Jag tror att platsen kommer att bli min årliga tillflyktsort under sommarhalvåret. Halvön är så unik. Människor har bott här sedan förhistorisk tid. Det kryllar av fornminnen. Här finns järnåldersgravfält, fornborgar och runstenar. Under medeltiden byggde man ett mäktigt cistercienserkloster på halvön. Då övergav man den tidigare medeltida gråstenskyrkan. Den sistnämnda kyrka är idag samma Flasta kyrkoruin som skildras på bild på Britt-Ingers blogg. Där drack vi te, beundrades kyrkans storhet, medan vi med ledsamhet tänkte på hur slottsherren CG Wrangel berövat den gamla kyrkan sina gråstenar. Nåja, så där har man ju alltid gjort. Någon gång måste jag kanske acceptera det... Efter gråstensruinen bar det av till Slottsskogen och Idealbyn. Det var riktigt intressant att diskutera den sistnämnda med en likasinnad. Byggnaderna uppmanar verkligen till diskussion. Även de hus som inte är skapade som en del av detta knasiga utopisamhälle är anmärkningsvärda. Vi hittade ett hus som inte kan beskrivas med ett annat ord än organiskt. Det fanns ingen logik i hur fönstren hade plaserats. Byggnaden var helt enkelt underbar. Snacka om att man var sugen på att knacka på dörren och få en visning inne i huset. Det kanske jag ska göra innan jag åker ner till Södern igen.
Bi tyckte att Skokloster är ett fantastiskt exkursionsutflyktsmål. Jag kan inte annat än instämma. Man kan titta på en 1100-tals kyrkoruin, runstenar, en medeltida tegelkyrka, ett barrockslott, gamla soldattorp och ett utopiskt uppbyggt samhälle från 1990-talet. På vilken annan halvö kan man hitta så mycket? Det finns alltså inga skäl att inte älska Skokloster. Naturen är underskön, med öppna fält, vackra skogar och glittrande vikar som omringar det kulturhistoriska landskapet. Kom och upplev mitt Skokloster!

Ruinromantiker sökes

Om jag någon gång skulle förlora vettet och sätta in en kontaktannons i en tidning skulle rubriken inte kunna lyda på något annorlunda sätt. Ruinromantiker sökes. Det sammanfattar min romantiska ådra och min besatthet av gamla byggnader. Rubriken talar också om att jag vill ha någon likasinnad. Jag vill kunna åka på otaliga kulturresor med denna person. Vi skulle vandra bland berg och klippor, dricka vin i Ostia, besöka alla gamla antika sighter, titta på medeltida kyrkor och borgar, och vi skulle aldrig få nog av att fotografera alla de vackra byggnader vi besökte. Problemet är att ingen sådan kille finns. Jag vill ju inte ha en spegelbild av mig själv, heller. Jag undviker således att annonsera efter Mr Ruinromantiker. Istället njuter jag av att få göra som jag behagar. Ingen begränsar mig eller binder mig till en ort. Jag kan åka vart jag vill och bosätta mig var som helst. Det passar en rastlös skyttflicka som mig. Fast visst drömmer jag ibland om den stora kärleken. Men kan det verkligen bli lika bra som i drömmarna? Det beror väl på vem man frågar. Med min fantasi lär det nog bli svårt...

I mitt anletes svett

får jag slitta på jobbet, eftersom en av mina kollegor har behagat sjukskriva sig. Tydligen gjorde denna 65 åriga kvinna samma sak förra året. Mitt under Skoklosterspelen dessutom. Mina andra "ungdomskollegor" menar att hon borde stanna hemma helt och hållet och inte ta jobb från "ungdomarna". Kanske har de rätt. Hon är lite besynnerlig måste jag säga, och det har inte alls med hennes ålder att göra. Jag har haft en annan kollega som var 70 år gammal och världens underbaraste människa. Hon är gammal chef på Skokloster och har stannar kvar för att hon älskar slottet så mycket och eftersom hennes pension inte heller är den bästa. Nej, det är inställningen som bör diskuteras här. Fru sjukskriven betedde sig ytterst oartigt mot mig första dagen på jobbet. Jag försökte inleda en kort diskussion för att lära känna henne bättre och frågade hur länge hon jobbat på Skoklostersslott. Svaret var kort och vasst. Varför undrar du det? Ok, ett försök till då. Vad har du gjort tidigare? En ansträngd blick tittade mig i ögonen och hon svarade denna gång med ord som skulle kunna skära genom sten: -En massa saker. Punkt slut. Blicken vände sig ner mot maten som hon målmedvetet försökte få i sig. En lång tystnad följde och sedan inget mer. Var kommer utlägningen som brukar följa? Vad var det för en massa saker som hon gjort tidigare? Det dröjde några dagar innan jag fick reda på svaret. Hon betedde sig som en ragata mot mig första dagen, men sedan började hon ta mig om armen och gå i armkrok genom korridoren och bete sig på ett inställsamt sätt. Jag kände mig som ett stort frågetecken. Kan människor verkligen bete sig på det där viset?
Hur som helst orsakar hennes sjukskrivning lite problem. Idag och igår var vi tre guider. Detta betyder att vi får springa häcken av oss. Jag känner mig som en hes papegoja. Välkommen till Skoklosters slott....några regler innan ni går upp....porträtt av Carl Gustav Wrangel...ni ska få gissa var hans värja befinner sig i rustkammaren... hoppas att ni lärt er något...hålla ihop gruppen när vi går ner...Tack och hej... och om igen från början. Välkomna! ...Aldrig tar det slut. Idag kändes det olidligt. Ibland älskar man det, ibland hatar man det. Tyvär var det hatet som dominerade idag. Vilken idiot tror att man kan ro i land det med tre guider när det finns två ordinare visningar varje timme, förutom vid tolv och tre då vi dessutom ger barnvisningar, och som grädde på mosset har vi flera förbokade grupper dessutom. Även om vi får hjälp av den fasta personalen blir det ohållbart. Organisera! Ska jag behöva upprepa det ordet ända tills jag dör? Ibland känns det så. Var jag än beger mig omges jag av människor som saknar förmågan att organisera saker och ting omkring sig. Är det jag som är för kritisk? Hur som helst känns det skönt att kunna spy galla här i min blogg. Allt känns mycket bättre nu! Tacka vet jag bloggandet!

Äntligen är Skoklosterspelen över!

Nu har de fyra dagarna av Skoklosterspel äntligen tagit slut. Jag är så glad över att allt folket, alla stånden och alla livegrupperna kommer att vara borta när jag åker dit imorgon. Det ska bli skönt med lite tystnad. Det var faktiskt bara första dagen under spelen som besöksantalet var fjuttigt. Övriga dagar har vi haft fullt upp. Idag hade jag fyra visningar och under mellantiden fungerade jag som inkastare in till slottet. Idag kan jag faktiskt skryta med att jag guidat för svenska kändisar. Jag gick en privat visning med Electric banana band. De skulle nämligen sjunga senare i eftermiddag. Det var ganska många som stod och lyssnade på dem när jag slutade för dagen.
Det bästa med Skoklosterspelen var öltältet som fanns utanför värdshuset. Där festade vi både i fredagskväll och igårkväll. På fredagkvällen satt en ensam gitarrist/sångare och förgyllde kvällen med covers av olika slag och igårkväll spelade ett tvåmannaband en mängd olika covers, varav många var schlagers. Naturligtvis befann jag mig i himmelriket när dessa låter spelades. Jag vrålade med hög stämma med i låtar som Dansa i neon, Michelangelo och The worrying kind. Som grädde på moset fick jag reda på att flera av mina kollegor också gillar schlagers. Kan livet bli bättre? Vi ska starta en grupp på facebook med namnet "Jag älskar schlager". Efter festandet igårkväll som jag i Skoklosters gamla slott, numera känt under namnet "Stenhuset". Det är fantastiskt att få sova över i en så gammal byggnad. Tänk att hela visningspersonalen bodde där förr i världen!

Lite folk, dyrt och få attraktioner

Så beskriver jag Skoklosterspelens första dag. Höjdpunkterna var Krutrök och muskedunder, ringränningen och en liten grupp musiker som gick omkring och spelade fantastisk medeltida musik. I övrigt hade inte spelen mycket att erbjuda. Och det fanns ingen risk att jag skulle få torgskräck eftersom skaran av besökare var ytterst tunn. Och många besökare kom det inte heller till infotältet för att lyssna på Wrangel. Jag talade för två intresserade och tre tekniker. Jag struntade i mikrofonen eftersom det kändes löjligt att tala i mick för så få personer. Men nu är det gjort och jag kan hädanefter ta det lugnt och bara rulla tumamrna. Skönt! Nåja, kanske inte rulla tummarna på jobbet, men hemma i alla fall.

Fler besökare än jag trott

Jag skaffade mig statistik till min lilla blogg för tre dagar sedan. Tack Camilla för tipset (via Bi's hemsida)! Nu har jag haft totalt 21 unika besökare på dessa dagar. Många fler än jag trott. Jag kan också se att de hittat hemsidan när de googlat på sökord som Idealbyn och morer. Kul att mina inlägg läses av för mig totalt okända människor. Är du som läser min text just nu en sådan människa får du gärna lämna en kommentar så jag vet vad du tycker om mina reflektioner. Du kan ju alltid vara anonym.

Färdigpluggad

Så, nu har jag tagit tiden på mitt föredrag om Carl Gustaf Wrangel och hittat en disposition som jag gillar. Föredraget tar mellan en halvtimme och 40 minuter. Det blir lagom eftersom det står 45 minuter i kalendariet för Skoklosterspelen. Nu ska jag bara läsa lite till innan lägdags. Kanske kan jag lära mig något nytt om hans bankettmiddag i Nürnberg. Hur länge höll fyrverkerispelet på, eller hur många fyrverkeripjäser fanns det? Den här sortens smaskiga detaljer gillar besökarna, tror jag i alla fall.
Att skriva om Wrangel på bloggen var verkligen till en hjälp, informationen satte sig ordentligt och jag strukturerade mina tankar. Nu får vi bara hoppas att jag inte får tunghäfta i morgon. I bland viker sig tungan i munnen på mig och det som kommer ut blir grötigt. Inget sådant imorgon, tack! Jag skulle vilja gå och träna mitt tal hos en talpedagog. Det skulle vara kul. Tänk om man kunde lära sig att behärska sina ord helt och hållet och undvika bloopers. Fast det är kanske svårt att helt och hållet undvika små felsägelser, och faktum är att de kan vara ganska roliga och underhållande ibland. Under en engelsk tur sa jag, innan jag rättade mig själv, att "it must be considered as quite a good gift receiving the stuffed head of the king". Rättelsen löd: "...the stuffed hourse of a king". Vi försöker samla sådana roliga felsägelser inne i guiderummet. Har ni själva sagt något helt tokigt någon gång?

Wrangeloch hans underättelsesystem och handelsagenter

Carl Gustaf Wrangel innehade många olika roller. Han var bla yrkesmilitär, statstjänsteman, generalguvernör i svenska Pommern och universitetskansler vid Greifswalduniversitetet. Totalt hade han 42 olika titlar vid sin död. Alla dessa finns uppradade på en liten tavla i slottet. För att han skulle kunna agera i alla sina olika roller var det viktigt att han fick färsk politisk, militär, ekonomisk och kulturell information. Denna tillgodosåg han sig med hjälp av ett sorts privat underrättelsesystem. Han hade nyhetsförmedlare i de vikigaste europeiska städerna såsom Hamburg, Frankfurt am Main, Amsterdam och London. De som förmedlade nyheterna till honom var t ex diplomater, köpmän och nyhetsagenter. Alla nyheter mottogs av hans kansli som ständigt följde honom, från det ena fältlägret till det andra eller från det ena godset till det andra. Via detta underrättelsesystem fick han information om vad som hände i hela Europa och indirekt också i hela världen. Han mottog såväl brev som tidningar. Det finns totalt 50 000 av Wrangels inkommande brev och utgående brevutkast (kallas normalt för brevkoncept) bevarade i riksarkivet i Stockholm. Hans kansli bestod av några sekreterare och Wrangel dikterade när han skulle skicka ett brev och sekreteraren skrev då ett utkast som renskrevs varefter utkastet arkiverades i kansliet. Postväsendet var ganska utvecklat med speciella postrutter, reguljära tider och fastställd taxa. Från Hamburg, via Markaryd till Stockholm gick den första svenska postlinjen. Om Wrangel befann sig i Sverige fick han ett brev från Holland efter ca 20 dagar. Om han befann sig i Pommern tog det bara tio dagar eller något mindre. När Wrangels kansli mottog ett brev antecknade de datum och ort för ankomst. På grund av detta kan vi kartlägga var Car Gustav Wrangel befunnit sig i princip dag för dag under nästan hela hans vuxna liv. Breven besvarades ofta omedelbart eller efter ett par dagar.

De män som fungerade som nyhetsförmedlare åt Wrangel fungerade också oftast som handelsagenter. De försåg honom med viner, tapeter, möbler såsom dyrbara konstskåp, böcker och mycket annar. Det mesta av det som levererades till honom hjälpte att utsmycka hans reprsentationsmiljö. För Wrangel var det vikigt att ha det finaste, dyraste och mest moderna. Han läste i en tidningsannons om en ny sorts gyllenläderstapeter och skickade en av sina agenter för att kolla upp tapeterna. Denna meddelade att tapeterna var av en sort som funnits på marknaden under en ganska lång tid. Då var de inte längre av intresse för Wrangel.
Wrangel ska också ha varit den första kända svenska importören av chockladdryck och kinesiskt te. Dessutom var han den första svensken som lät importera en levande struts. Denna gav han till drottning Kristina i present.
Wrangel var lättpåverkad av reklam. Han läste flitigt de annonser som fanns i tidningarna och lät sedan agenterna köpa föremplen och varorna åt honom. Han var extremt välinsatt i den europeiska bokmarknaden och valde alltid ut sina böcker själv. I hans bibliotek finns många områden representerade. T ex teologi, arkitektur, skönlitteratur, fransk dramatik, reseskildringar etc. Böckerna finns på många olika språk, men framförallt tysk och fransk litteratur dominerar. Wrangel ska ha talat flytande franska, svenska och tyska och dessutom kunnat förstå flera andra moderna språk såsom holländska och möjligtvis även italienska och spanska. Latin behärskade han skapligt men om han kunde undvika språket och välja ett europeiskt modernt språk istället gjorde han gärna så.
Då har ni lärt känna Wrangel något bättre.

Skoklosterspelen närmar sig

Imorgon börjar Skoklosterspelen. Runt slottet kommer det att annordnas tex Ringränning, ett sorts karusellspel som var poulärt under barrocken. Spelet går ut på att man medan man rider på en häst i full fart försöker fånga en uppsatt ring med en lans. Det ska bli spännande att se. En medeltidsby och medletidsmarknad kommer också att finnas i krokarna och på slottets baksida kommer det att annordnas "Krutrök och muskedunder". Många "livegrupper" kommer att söka sig till min lilla halvö och åtskilliga av dessa satte faktiskt upp sina tält redan för en vecka sedan. Jag kommer väl att få torgskräck skulle jag gissa. Nyhet för i år är en utökad fantasiavdelning. Det övergår mitt förstånd att försöka hitta ett samband mellan Dart Wader, Jack Sparrow, orkrar och Skoklosters slott och kyrka...
Slottets guider ska också gå modevisning en av dagarna och slottets ena skånska guide ska under torsdagen berätta om Carl Gustaf Wrangel för besökarna. De ska få reda på att han i Nürnberg under fredskonferensen efter trettioåriga kriget bjöd på en bankett som innehöll 600 uppdukade rätter. Banketten kostade totalt 6000 riksdaler, motsvarande 230 ridhästar. De ska också få reda på att Wrangel var väldigt angelägen om att få god publicitet. Image var viktigt för honom. Han hade goda kontakter med ett förlagshus i Frankfurt am Main och skickade ofta dit material och bilder. Snacka om att historien skrivs av segrarna! Han hade publicitetshunger och var mån om att endast positiva skildringar av honom och hans krigsbedrifter förmedlades till hans samtid och eftervärld. En gång fick han en bok om Skeppsbyggeri i sin hand. Boken var skriven av en holländare vid namn Witsen. I boken skildrades slaget vid Öresund, 1658, på ett för Wrangel icke fördelaktigt sätt. I boken stod det att han sårats när han med sitt skepp försökt fly från fienden. Han krävde att Witsen makulerade det berörda avsnittet och att en ny version skrevs. Därmed var den saken klar. Carl Gustav Wrangels ord blev lag. Så fungerade censuren av historieböcker på den tiden. I Skoklosters slott finns numer de båda versionerna av sjöslaget.
Nu ska jag cykla till jobbet. Jag berättar mer om Wrangel när jag kommer hem. Jag kom på att detta var ett väldigt bra sätt att lära sig föredraget utantill.
Simma lugnt!

Uppdatera bloggen

Nu har jag hållit mig ifrån filmens värld några dagar och varit social istället och spenderat kvällen med att läsa om mannen i mitt liv, Carl Gustav Wrangel. Efter att åskvädret passerat och klockan tickat på kände jag att jag var värd lite Internet. (Min arbetskollegor kallar mig Internetberoende. Jag menar att jag är en humanist som välkomnar den teknologiska utvecklingen...) Jag bestämde mig för att ta igen lite bloggläsande som jag inte haft tid med på ett tag och därefter skriva några egna inlägg. Att blogga tar längre tid än man kan tro. Nu är det midnatt och jag har bara hunnit med två egna inlägg, fastän jag egentligen har mycket mer att säga. Blev t ex väckt mitt i natten av ett telefonsamtal. Naturligtvis svarade jag inte. De slutar väl ringa, tänkte jag. Känner mig allmänt stressad inför Wrangel-föreläsningen och måste dessutom göra en snabbrepetition av Skoklosters kyrka imorgon eftersom jag ska visa den för en bokad grupp efter den ordinarie slottsguidningen. Suck. Dessutom känner jag att tiden bara rinner iväg. Snart ska jag hem igen. Vill jag verkligen det? Jag kommer sakna alla nya ansikten. Nu känner jag faktiskt en hel del här uppe och skulle utan problem kunna flytta till Uppsala. Tänk så snabbt det går att skapa sig ett socialt kontaktnät!
Nu ska jag försöka sova i hettan. Jag har fönstret öppet men ändå känns mitt rum som en bastu. Vädret är helt knasigt. (När jag och min kollega Martin skulle möta upp några bröllopsgäster - bröllop i ofullbordade salen idag- vid båten så brakade ovädret loss. Min blå barrocksidenklänning blev helt blöt, men som tur var torkade den ganska fort och inga vattenfläckar lämnade regnet efter sig heller!) Den ena sekunden skiner solen, nästa sekund regnar det och åskar så att man tror att himlen ska braka sönder och samman. Men lika förbannat kvavt är det hela tiden. Det är olidligt inne i slottet. Snart ringer vi arbetsmiljöverket. Finns det ingen fläkt som man kan binda fast i en sorts hängställning kring huvudet? En sådan vill jag ha. Fast den skulle nog inte matcha min barockklänning. ;-)
Godnatt, från en trött och varm Catharina som har mycket i huvudet.

Reunion

I fredags hade jag min efterlängtade lediga dag. Jag åkte in till Stockholm där jag träffade en kompis för första gången på fem år. För fem år sedan jobbade tillsammans på ett hotell på Fuerteventura, delade dessutom lägenhet tillsammans med två andra tjejer, festade tillsammans och pratade av oss om våra bravader med vår fling på ön. Kanarieörarna uppmuntrar verkligen kärlek. Alla hittade vi varsinn spanjor, oavsett om vi redan hade någon som väntade hemma eller ej. Jag hade inte det, men det hade däremot min charmerande spanjor. Han gjorde slut med henne för att han träffat mig (efter att vi varit tillsammans i hemlighet ganska länge), och enligt hans ord skulle hon sagt att hon skulle döda mig om hon åkte till Fuerteventura. Spanjorskorna är verkligen hetlevrade! När jag skulle åka därifrån körde han mig till flygplatsen och vi stod en evighet utanför säkerhetskontrollen för att få vara i varandras sällskap så länge som bara var möjligt. Plötsligt närmade sig säkerhetsvakten och frågade om vi båda ville passera. "-Det måste vara svårt att släppa taget om någonting så vackert" sa han. Klyschigt kanske, men det kändes som om det var en film som utspelades där på flygplatsen och att den kvinnliga huvudrollen spelades av ingen mindre än mig. Vi gick båda genom säkerhetskontrollen och fortsatte klänga fast vid varandra ända tills alla andra passagerare gått på flyget som skulle ta mig till Frankfurt. Jag gick in i landgången och tårarna började att strömma ner. Jag har aldrig känt mig så olycklig. Det var sista gången jag såg honom. Alla dessa minnen väcktes till liv när jag träffade Romana, min österrikiska vännina. Tillsammans med sin pojkvän (som hon var otrogen mot när vi var på Fuerteventura) semestrar hon nu i Sverige under ca en veckas tid. Vi möttes upp på Stortorget i gamla stan och det kändes helt overkligt att se henne där. Det var helt fel plats och miljö. Vi spenderade en trevlig dag tillsammans, men tyvärr måste jag säga att vi nog vuxit åt motsatta håll. Den tiden är passerad och vi hade kul då, men nu är jag en annan människa med andra vänner omkring mig. Allting beror på tid och plats. Varför vara nostalgisk när jag aldrig kan återskapa det som varit även om jag på ön "Fuerte" skulle kunna samla alla människor som jag kände och höll av så mycket just då. Nu har jag andra nära och kära.

Sorglig film

Jag har precis sett filmen Partition (2007) som är en gripande kärlekshistoria som utspelas i Indien 1947 och frammåt. Landet har precis delats och blodiga masakrar äger rum på båda sidor om den Indisk-Pakistanska gränsen. En muslimsk ung flyktingkvinna kommer under en masaker bort från sin familj men räddas av en sikh. Mannen som räddat henne håller henne till en början gömd inne i sin bostad, men när byborna får reda på detta vill de bli av med henne. De vill inte ha med de "hemska muslimerna" att göra. Så småningom blir hon accepterad av de flesta och hon gifter sig med mannen som räddat henne och tillsammans får de en son. Men kärlekshistorien tar inte slut där. Det visar sig att en stor del av hennes familj överlevt och hon beger sig till Pakistan för att hälsa på dem. Deras hat till sikherna är stort och de låser in henne för att hindra henne från att återvända till sin man.
Filmen är väldigt gripande och den har ett sorgligt slut som naturligtvis fick mig att gråta floder. Någon som blev förvånad? ;-) Mina tårkanaler står som fontäner när jag sitter ensam med en romantisk eller sorglig film.
Jag tyckte om filmen, trots att den var lite seg i början. Den visar vad vi är beredda att göra för kärleken. Frågan är väl om det är så här i verkligheten också eller om det finns särkilda regler i filmens värld? Är man beredd att offra sitt liv eller göra vad som helst för kärleken även utanför filmduken?
Följ länken för att se filmen. Partition

Movie love

Jag måste sluta titta på romantiska filmer annars kommer jag aldrig att kunna ha en ordentlig relation. Två kvällar i rad har jag bara glufsat i mig amerikanskt kärleksdrabbel, och sanningen är att jag älskar det. Så till den grad att jag är rädd att det förstör min syn på vad kärlek och romantik är och hur ett förhållande ska vara. Kan man kalla det för ett beroende? Min mamma var (om hon inte fortfarande är det) beroende av Harlequin och jag är beroende av romantiska komedier. Finns det en ism för mitt tillstånd?
Kanske är filmerna ett substitut för äkta vara? Så måste det vara. Frågan är bara var man ska hitta den äkta varan? Inte på Spraydate i alla fall. Jag har en kompis som försökt övertyga mig om att det är en bra website och att man kan hitta kärleken där. Själv har hon hittat flera (åtminstone tillfälliga) vinstlotter där. Jag testade faktiskt att skapa en egen profil där, men efter kanske en vecka tog jag bort alltihop igen. Jag känner mig så obekväm i en sådan situation. Det ena slisket efter det andra kontaktade mig och om någon av dem skulle visa sig vara en reko kille, hur skulle jag då kunna skilja ut honom från rötäggen? Det var helt enkelt inte min grej. Jag vill kunna träffa killen och prata med honom. Finns det en liten gnista, kan gnistan bli till en låga? Det går inte att säga genom att prata med personen på nätet. När det gäller kärlek var saker och ting bättre för. Jag vill inte använda Internet för att fånga en kille, men använder istället Internets romantiska filmutbud som ett substitut för en kille.

konservativ i kärlek...

Bokade utländska grupper...

...kan vara riktiga guldgruvor. Jag hade en grupp från Taiwan idag som gav mig 200 kronor i dricks. Inte illa. Pengarna betalade mer än hälften av mitt veckoinköp av matvaror.
Imorgon ska jag ha en italiensk grupp som jag ska guida på spanska. Hoppas de förstår mig utan en tolkande mellanhand. Jag hatar att inte kunna kommunicera direkt med min grupp. Nåja, jag klarar mig väl. Wish me luck!

Vem behöver en TV

...när man har Internet? Jag har upptäckt det fantastiska utbudetet av filmer som man kan "streama" på nätet. Det finns många websidor som påminner om youtoube och på somliga av dem är listan med filmer som man kan titta på meterlång. Fantastiskt. Detta varierade utbud gör att man kan testa olika sorts filmer. Jag såg precis på en härlig "tjejfilm" som heter Blind dating. Den handlar om en helt bedårande och ursöt kille som råkar vara blind. Hans bror försöker para ihop honom med olika tjejer på blinddates, men den ena daten går bara värre än den andra. Så småningom hittar Danny sin kärlek på sjukhuset. Han ska gå igenom en operation som skulle kunna ge honom möjligheten till begränsad syn. Den vikarierande receptionisten fångar hans hjärta. Dessvärre ska hon inom kort ingå ett arrangerat äktenskap som hennes indiska familj plannerat. Komplikationerna tätnar och resten tänkte jag inte berätta om. Filmen är rörande och dessutom mycket rolig. Den fick mig stundvis att gråta och stundvis att skratta. Ofta gråter jag floder när jag sitter ensam och tittar på film. Mina tårkanaler bara öppnar sig och sedan vägrar de att stänga sig. När jag tittade på filmen The Butterfly effect första gången grät jag mig genom större delen av filmen. Det låter töntigt, javisst, men det är ganska befriande och skönt att låta sig bli hundra procent medryckt av en film.
Oj, nu tappade jag kanske tråden...var var vi någonstans? JO, Internet är bra och streaming likaså. Kolla t ex in alluc.org

Ett besök i den sk. Idealbyn.

Många gånger när jag åkt förbi Idealbyn med bussen mellan Bålsta och Skokloster har jag funderat över varför byn har det här underliga namnet. I förra veckan hälsade jag på en kompis som bodde där och fick en förklaring som heter duga. Byn byggdes 1991 som ett litet samhälle hängivet åt transcendental meditation. Denna typ av meditation ska utföras i grupp och dessutom är det viktigt att den utförs mellan exakta klockslag två gånger om dagen. Detta innebär att den utförs mitt i natten i några delar av världen. Anhängarna tror att de kan uppnå världsfred om de är tillräckligt många som utför meditationen. Själv anser jag att det låter lite väl knasigt och att det snarast påminner om en sekt. Alla husen som byggdes 1991 är likadana, i allting utom färgsättning. Byggnaderna är kubiska och har två våningsplan. Det finns särskilda bestämmelser för vilket material som skulle användas till husen och entrén vätter också mot ett speciellt väderstreck (kan dock inte komma ihåg vilket). Allmänt kan man säga att husen är byggda efter ekologiska principer. Ni kan läsa mer om Idealbyn här och här.

När området skulle byggas hördes stora protest bland invånarna här ute på Skohalvön. Tack och lov bor det inte bara personer hängivna åt TM i byn idag. Även "trolösa hedningar" som jag har hittat sig dit.

Alltid glatt humör

Det lönar sig att vara positiv i alla väder. Idag fick jag kommentaren att jag alltid är så positiv och optimistisk och därmed håller upp stämningen bland visningspersonalen. En sådan komplimang värmer. Det är så skönt att bli uppskattad för den man är. Det krävs ju absolut ingen ansträngning alls och ändå får man beröm ;-) Jag får väl njuta i solen så länge jag kan. När jag väl hamnar på den akademiska banan lär väl komplimangerna ta slut. Då är det bara kritik av kollegerna som gäller verkar det som. Framhåll dig själv och ifrågasätt alla andra så stiger du i graderna. Fast, om jag lyckas påverka någonting alls på min framtida arbetsplats så ska det bli annorlunda. Arbetsmoral och socialkompetens måste framhållas mer, också inom den akademiska världen. Rensa ut de konservativa och fyrkantiga akademikerna och in med de positiva och nytänkande begåvningarna.

Jag ska stå och prata Wrangel

under Skoklosterspelen. Jag ska rycka in för en av intendenterna på spelen för att hålla ett populistiskt föredrag om den enda mannen i mitt liv just nu: CGW, allas vår Carl Gustav Wrangel. Jag måste naturligtvis läsa in mig en del men det är ju inte förrän den 16 augusti som jag förväntas prestera, så tid finns det ännu. Det ska bli spännande. Framförallt är jag smickrad över att jag blev tillfrågad. Jag undrade blyggsamt om några av de andra guiderna redan avböjt och fick svaret att mitt namn hade kommit upp direkt. Ingen annan hade tillfrågats. Minnsann!

Första bokade gruppen på spanska visade sig vara italienare

Jäpp, så var det. Så jag fick stå och prata spanska och därefter höra alltihop översättas till italienska. Det var intressant. Deras översättare var inte värst bra eftersom hon inte hade någon som helst koll på vissa ord. Man bör inte kalla en kristallkrona för en lampa. Det är en ganska stor skillnad. Eller tycker ni att jag är för petig? Inte heller kunde hon förstå det spanska ordet för skinn och lamm (cuero samt cordero). Därför fördes alltid en lång diskussion om vad jag sagt innan gruppen kom överrens om innehållet i meningen. Precis som i visningarna med ryssar fick jag exkludera flera rum från visningen. Trist men ett nödvändigt ont. Minst sagt var det en annorlunda visning.

Värsta sortens visningar

Jag gillar inte ryssar värst mycket och speciellt inte när de har en tolk med sig och visningen av ett enda rum tar en hel evighet. Om jag säger en mening med 10 ord kommer det därefter en rysk översättning som är minst fyra gånger så lång. Vad säger de egentligen? Kanske berättar de något annat än det jag just sagt. Hur som helst tvingas jag hoppa över hälften av alla rum som jag normalt visar. Det är synd och skam. Besökarna missar så mycket.

För någon dag sedan hade jag besökare i den svenska visningen som inte förstod något alls. Var tror mina läsare att de kom ifrån? Russia of course. De hade med sig en kvinna som skulle överssätta men det ville hon inte göra. Därför ville de gå runt själva med visningsvakten, vilket de inte får när vi inte är tillräckligt med personal. De avvek istället från visningen. Men innan de gjorde det hade de högljutt pratat och stört övriga besökare och synligt stått och sms:at under visningen av första rummet. Har de ingen skam i kroppen?

Idag hade jag en kvinna som anslutits till gruppen efter visningens start. Hon informerades om att fotografering var förbjuden men ville nödvändigtvis fotografera. När hon insåg att vi var orubliga ville hon inte gå någon guidad tur. Det var fotograferingen som hon var ute efter. Ärligt talat betedde hon sig som ett litet barn. Sådana människor det finns!
Nu låter det som jag bara har en massa otrevliga besökare. Det är faktiskt inte sant. Majoriteten av dem är jättetrevliga och intresserade. Den mest förekommande kommentar jag får är att jag är en väldigt entusiastisk guide och att mitt intresse smittar av sig.

Ledig dag- shopping á la second hand i huvudstaden

Min senaste lediga dag ägnade jag helt åt shopping, och inte vilken shopping som helst utan second handshopping. Jag letade reda på olika butiker med hjälp av Eniro och sorterade dem sedan efter område med hjälp av en Stockholmskarta och därefter bar det av. Eftersom en shoppingdag har ett begränsat antal timmar var jag tvungen att hålla mig till vissa områden: Söder och området kring Odenplan. Resten av butikerna får jag besöka under en annan ledig dag. Det som är underbart med second handbutiker är att ingen annan kommer att ha likadana kläder som de jag köpt. Jag hittade två fantastiska klänningar i mjuka jordfärgsskalor såsom beige och brunt, en skjorta och en långkjol. Kläderna passar perfekt till mina nya glasögon. Nu vet jag verkligen var de snygga second handkläderna finns. Vill ni ha tips om second handbutiker i Stockholm vet ni vem ni ska vända er till!