Reunion

I fredags hade jag min efterlängtade lediga dag. Jag åkte in till Stockholm där jag träffade en kompis för första gången på fem år. För fem år sedan jobbade tillsammans på ett hotell på Fuerteventura, delade dessutom lägenhet tillsammans med två andra tjejer, festade tillsammans och pratade av oss om våra bravader med vår fling på ön. Kanarieörarna uppmuntrar verkligen kärlek. Alla hittade vi varsinn spanjor, oavsett om vi redan hade någon som väntade hemma eller ej. Jag hade inte det, men det hade däremot min charmerande spanjor. Han gjorde slut med henne för att han träffat mig (efter att vi varit tillsammans i hemlighet ganska länge), och enligt hans ord skulle hon sagt att hon skulle döda mig om hon åkte till Fuerteventura. Spanjorskorna är verkligen hetlevrade! När jag skulle åka därifrån körde han mig till flygplatsen och vi stod en evighet utanför säkerhetskontrollen för att få vara i varandras sällskap så länge som bara var möjligt. Plötsligt närmade sig säkerhetsvakten och frågade om vi båda ville passera. "-Det måste vara svårt att släppa taget om någonting så vackert" sa han. Klyschigt kanske, men det kändes som om det var en film som utspelades där på flygplatsen och att den kvinnliga huvudrollen spelades av ingen mindre än mig. Vi gick båda genom säkerhetskontrollen och fortsatte klänga fast vid varandra ända tills alla andra passagerare gått på flyget som skulle ta mig till Frankfurt. Jag gick in i landgången och tårarna började att strömma ner. Jag har aldrig känt mig så olycklig. Det var sista gången jag såg honom. Alla dessa minnen väcktes till liv när jag träffade Romana, min österrikiska vännina. Tillsammans med sin pojkvän (som hon var otrogen mot när vi var på Fuerteventura) semestrar hon nu i Sverige under ca en veckas tid. Vi möttes upp på Stortorget i gamla stan och det kändes helt overkligt att se henne där. Det var helt fel plats och miljö. Vi spenderade en trevlig dag tillsammans, men tyvärr måste jag säga att vi nog vuxit åt motsatta håll. Den tiden är passerad och vi hade kul då, men nu är jag en annan människa med andra vänner omkring mig. Allting beror på tid och plats. Varför vara nostalgisk när jag aldrig kan återskapa det som varit även om jag på ön "Fuerte" skulle kunna samla alla människor som jag kände och höll av så mycket just då. Nu har jag andra nära och kära.