Min pappa ringde och grattade mig på födelsedagen. Jag har inte pratat med honom på ett år, och innan dess var det väl två år sedan sist. Jag försökte snabbt göra en summering av vad som händer i mitt liv, men jag fick inte särskilt lång tid på mig, för sen skulle han prata om sitt. Han ska sluta med mjölkekor, hade köpt lastbil och skulle köra grus eller något i den stilen. Lastbilen hade 8 cylindrar, var av modell Skania, hade si och så många hästkrafter, var si och så bra och så vidare.
För att få tjäna pengar på lastbilsarbetet måste han ha ett visst tillstånd, men då måste man klara fyra st prov först. Hans fru fick fixa detta eftersom han inte var något läshuvud. "Jag kan ju inte läsa en massa och sånt, jag är lite dum på det viset, men ett bra minne det har jag", sa han. Han sa att han minns allting som hänt de senaste 35 åren.
Jag tänkte att jag kunde testa hans minne och frågade om han kom ihåg när vi en gång talade i telefon då jag var 11 eller 12 år gammal. Mina föräldrar hade skilt sig sedan ett tag tillbaka, och jag försökte berätta för min pappa om skolan. Då sa han att han inte ville lyssna på "det där". Jag frågade om han inte var intresserad av vad som hände i mitt liv. Svaret var NEJ. Mitt lilla hjärta krossades totalt.
Naturligtvis påstod han att han aldrig sagt det, men sedan tillade han att han måste ha sagt att han inte alls är intresserad av mitt skolarbete, men faktiskt vill veta vad som händer mig. Problemet är att jag är student. Om jag inte kan berätta om mina studier kan jag inte heller berätta om mitt liv.
Helst skulle jag sluta plugga och börja jobba snart, som normala människor. "Man kan bli tokig om man läser för mycket, se bra på Stig Lars..." Det var en gammal granne som pluggat till något fint och som plötsligt en dag fick hjärnblödning och blev "tokig".
Det är inte normalt att läsa vidare där jag kommer ifrån. Att ha drömmar om att doktorera är ännu konstigare.
Men jag ska göra det i alla fall, och min pappa får tycka vad han vill. Han slutade ha inflytande över mitt liv för många år sedan. Men vid de få tillfällen han hör av sig börjar tankarna fara omkring. "Jag ska inte tro att jag är nått". Jantelagen gör sig påmind även i Skåne...
Inlägg
.jpg)
8 månader sedan
3 kommentarer:
I detta avseende liknar Skåne Norrbotten på ett kusligt sätt. Mina släktingar i Tornedalen frågade genom hela min forskarutbildning om jag inte skulle "sluta skolan snart" och börja arbeta med något - normalt. Denna fråga upphörde först när jag disputerade. Keep going! Det är drömmarna som håller oss levande.
Jo,så är det definitivt. Man måste hålla kvar vid drömmarna, även om det innebär att förklara sig femtioelva gånger. Jag träffade nämligen släkten idag, och då är det idel förklaringar som gäller. Jo, det finns ett ämne som heter konstvetenskap, och nej, det innebär inte att jag är konstnär.
Been there, done that, got the T-shirt! Tänk att folk är så lika i Norrbotten och Skåne! Nu är det enklare, jag säger bara att jag är universitetslärare.
Skicka en kommentar