Både igår och idag hade jag schemat fullbokat med uppsatsventileringar som jag skulle gå på. Diskussioner i samband med två av dessa uppsatser väckte en del funderingar hos mig.
Tvärvetenskaplighet uppmuntras vid Lunds universitet. Trots detta kan man inte se speciellt många uppsatser skrivna av studenter som är direkt tvärvetenskapliga. Idag ventilerades dock en uppsats som delvis ifrågasattes pga att den tycktes för lite konstvetenskaplig och för mycket inriktad mot psykologi och pedagogik. Eftersom min egen uppsats är tvärvetenskplig började jag fundera på var gränsen för att en uppsats de facto ska vara konstvetenskaplig går. När tar de andra ämnena över? Hur tvärvetenskaplig får man egentligen lov att vara?
Den andra funderingen gäller skrivsätt och upplägg. En av uppsatserna var skriven av en kårkompis. Hans opponent tyckte att den egentligen påminde mer om en artikel än en akademisk uppsats. Joakim sa redan innan opponenten inledde sitt framförande att han använt ett mer anglosaxiskt sätt att skriva och att den i viss mån inte såg ut som en traditionell svensk uppsats brukar göra. Hans epistemologiska hållning var att inget riktigt kan bevisas och att man därför inte kunde komma fram till några egentliga slutsatser. Han presenterade snarare ett sätt att se på några verk av en viss konstnär. Punkt slut. Detta blev den längsta opositionen under båda dessa dagar. Den höll på i lite mer än en timme. När jag satt och lyssnade på opponentens och respondentens kommentarer började jag fundera på hur pass viktig formen för en uppsats egentligen är. Jag har flera gånger fått höra att man som student på kandidatnivån ska lära sig ett arbetsätt och att man i princip skulle kunna skriva om vad som helst. Studenten ska lära sig metod, teori, formulera och presentera en frågeställning, besvara ett problem och presentera slutsatser. Sett ur detta perspektiv borde formen vara ytterst viktig. När jag satt och funderade på detta dök ett minne från min tid som kandidatstudent upp i huvudet på mig. En av studenterna i min uppsatsgrupp uppvisade en viss motvilja mot traditionellt akademiskt skrivsätt. Han ville presentera sin uppsats på ett annat sätt, i form av en dialog ( á la Sokrates). Slutresultatet blev väl en sorts mix, men han höll sig i stort sett till den traditionella formen. Hur mycket kan man ändra framställningssättet och vad måste man som student ha med? Gäller bara de stränga kraven för studenter och odisputerade akademiker? Jag har nämligen märkt att många etablerade forskare struntar i att presentera sin arbetsmetod och sin materialinsamling. Får man ta sig hur stora friheter som helst?
Inlägg
.jpg)
8 månader sedan
5 kommentarer:
Du har så rätt, det finns något rituellt över uppsatsskrivandet. Påminner mycket om gamla tiders skråuppgifter som gick ut på att göra en byrå eller nåt liknade på ett alldeles bestämt sätt. Om andra akademiker ser den likheten vet jag inte.
Skälet till att många disputerade forskare struntar i att ta upp de saker du nämner beror på att de aldrig fick lära sig värdet av det. Resultatet blir ofta varken analytiskt eller tolkande, utan bara deskriptivt.
Uppsatsen ingår också i en progression inom den akademiska världen. Den ska ge färdigheter och utveckla synsätt som man behöver på nästa nivå i den stegen. För att bli accepterad i den vetenskapliga världen, också utanför humaniora, är det viktigt att följa vetenskapens interna regler någorlunda.
Få har förmågan att på ett bra sätt avvika, flertalet misslyckas. Men visst finns det olika sätt att skapa denna produkt på. Men man ska alltid kritiskt granska det man sysslar med och fråga sig varför det måste vara så och om man inte kan göra på ett annat vis.
Ofta är det ens egen "peer-group" som är de starkaste gränsupprätthållarna. De är ofta mer renläriga och mer kritiska än vad lärarna är.
Jag tycker att de här frågorna är ytterst intressnta. Av någon anledning så fastnar jag alltid för de mer generella och strukturella frågorna och tycker att dessa är så mycket mer intressanta än själva själva uppsatsämnet som behandlas. Lite konstigt kanske.
Frågan om tvärvetenskaplighet väckte jag på seminariet. Bente gav ett mycket bra svar i stil med att man ska sätta det i relation till vad vi som konstvetare är experter på, vi kan något de andra inte kan och det är just detta fokus i riktning mot konstvetenskapen som gör uppsatsen konstvetenskaplig. Vi ser materialet ur ett annat perspektiv, det visuella betonas, även om kontexten kan vara psykologisk och pedagogisk.
När jag tog upp samma fråga med Ann-Charlotte (i samband med kursvärderingen) fick jag dock ett helt annat svar. Det är ganska intressant.
Det finns nog inget rätt svar...
Jag håller med dig. Fast oppositionen drog ut på tiden var det ändå den av dagens oppositioner som satte igång mest tankeverksamhet hos mig.
Det jag kan känna angående att inte hålla sig till uppställda regler är att rätten att tänka utanför ramarna måste vara förbehållen alla. Kanske satt i publiken 5 andra studenter som kommit mer till sin rätt om dom fått större konstnärlig frihet?
Gällande tvärvetenskapligheten tror jag att den är VITAL för ämnets fortlevnad. Vi kan inte bara hålla oss strikt till en i viss mån föråldrad konsthistoria och rättfärdiga att vi aldrig kommer med något nytt med att vi "håller oss till ämnet"
I takt med att omvärlden genomgår förändrignar måste även vetenskapen göra det. Konstvetenskapen är inget undantag.
Tack Eibon. Jag håller helt och fullt med dig. Länge leve tvärvetenskplighet! Vad kommer magisteruppsatsen att handla om? Kommer den måhända att vara tvärvetenskaplig?
Kul att du hittat hit förresten!
Hmmm... den är fortfarande i sin linda. Men arkitekturteori, lite en fortsättning på C-uppsatsen. Kanske en släng av genusteori.
Jag tror bestämt på att vi måste göra vår vetenskap ANVÄNDBAR för vanliga människor. Vi kan inte bara syssla med saker som bara konstvetare förstår och har nytta av.
Skicka en kommentar