Jag har syndat

Igår kväll ägnade jag mig åt något helt annat än att skriva på uppsatsen. Fy skäms! Jag kunde inte avboka festen och det var faktiskt väldigt trevligt. Jag behövde lite människokontakt för att kunna skriva vidare. Nu tänkte jag gå ut i det fantastiska vårvädret och skriva lite. Ska se om jag hittar någon bänk eller om jag ska ta och promenera ner till stan och sätta mig på bänkarna utanför Skissernas museum. Det är jättepraktiskt att sitta där. Det är lugnt och man kan surfa på Universitetsbibliotekets nät. Perfekt.

Synden är väl kanske inte så hemsk med tanke på att jag faktiskt lyckades ta mig upp redan kl 08.00 idag, trots att jag kom i säng först lite över kl 02.00. Denna vecka föll lägenhetsstädningen på min lott och efter att ha stört alla mina lägenhetskamrater med dammsugaren nu på morgonen kan jag ägna mig helt och fullt åt min diskursordning. Ibland är jag lite rädd för att uppsatsen inte kommer att bli så bra eller så revolutionerande. Vad kommer andra att tycka om den? Är mina slutsatser så revolutionerande? Jag antar att det är normalt att tvivla på sin egen förmåga, men jag stör mig så varje gång. Varför kan man inte vara en stenhård självsäker människa som tror att man själv är bäst i världen? Det hade nog gott lättare då, eller inte? Lite ödmjukhet är kanske inte helt fel. Känner att jag börjat babbla. Det är nog bästa att jag slutar skriva och istället kastar mig över mina kreativa strategier för Aljaferías förmedling.
So long!