Ska man vara stolt över sig själv?

Jag lever ett liv som skiljer sig totalt från det liv mina systrar lever. Båda bor i villa och har man och barn. Däremot har de inte volvo och vovve, utan andra sorters bilar och varsin katt. Jag bor istället kollektivt, har pluggat i nästan hela mitt liv och siktar på en akademisk karriär. Jag är nöjd med allting utom det kollektiva boendet. Jag vill inte bo så längre! Fast vad ska man göra? Det är jättesvårt att hitta en lägenhet och i rådande stund har jag inte råd med en egen lya heller. Jag får helt enkelt uthärda medan jag satsar på min framtid och min karriär. Det börjar gå framåt vad gäller karriären. En röd tråd börjar utstaka sig i mitt CV. Kulturförmedling. Jag har hittat ett sätt att knyta de flesta av mina tidigare arbetsliverfarenheter till min akademiska bana. Turism och service handlar om förmedling, uppsatsen handlade om arkitekturturism och arkitekturförmedling och på Skoklosters slott fick jag utöva densamma. Mitt kårengagemang kommer utöver detta som grädde på moset. Jag vet inte varför, men jag känner mig lite manipulativ när jag skriver ihop mina personliga brev inför olika jobbansökningar och jag känner mig också lite manipulativ i intervjusituationen. Min smittande entusiasm blir ett sorts verktyg som jag använder för att övertyga mina presumtiva arbetsgivare om att de inte kommer att kunna hitta någon bättre än mig. Jag kände mig som en simpel politiker som lägger på sig sitt leende och säger vad folket vill höra. Fast samtidigt ljuger jag inte. Varenda ord jag säger är sant, men jag kommer undan med det i alla fall. Hur går det till? Jag sa att jag egentligen föredrar byggnader framför konst. Min kommande arbetsplats utställer just konst. Det är inte byggnaden som förmedlas. Hmmm...
Kanske har jag hittat mitt vapen. Min entusiasm. Är det min charm? Kan man charma till sig ett jobb? Kanske det? Fast om jag ska vara ärlig så skulle jag framförallt gå på personlighet om jag skulle anställa någon. Meriterna är viktiga, men om en person saknar social kompetens kvittar det att meritlistan är meterlång. Jag ska kanske känna mig stolt över mig själv och inte tro att jag lurat dem.
Hur som helst betyder min karriär mycket för mig. Men hur mycket? Är jag beredd att offra ett familjeliv med man och barn? Hur är det egentligen på arbetsmarknaden nu för tiden? Vilka möjligheter har en kvinna att uppnå chefsposition och samtidigt vara mamma? Ingen aning. Jag vet bara att jag ska försöka. Jag satsar på karriären och hoppas att drömprinsen så småningom dyker upp. Jag har förstått att det inte går att leta eller skynda på sånt där. När jag väl har både och får jag väl försöka pyssla ihop alla bitar och be till den Gud vars existens jag betvivlar att allt ska fungera.
Detta var tankar från en förvirrad ruinlover som tänker på framtiden och reflekterar över sin personlighet.