Som Van Helsing och company...

...kände jag mig under det metodseminarium jag höll tidigare idag. Liksom de kämpade mot den nedåtgående solen när de red i kapp genom Transylvanien på väg mot Draculas slott, så kämpade jag mot tiden och minutvisaren på klockan i föreläsningssalen. Jag tror det gick bra idag, men det blev lite stressigt i mellanåt. Nåja. Nu är det i alla fall avklarat. Jag får se vad den fällande domen säger (min handladares kommentarer).

Nu är jag i alla fall slutkörd efter att förutom seminariet även haft två möten och två timmars grupp handledning. Jag kom hem först lite över halvtio i kväll. Samtidigt är jag för trött för att bara sova. Jag måste ju varva ner också, samt icke att förglömma: läsa handlingar till morgondagens GU-möte som börjar kl 9. Suck! Jag börjar faktiskt känna att mitt engagemang sinar. Sakta men säkert avsäger jag mig post efter post. Jag känner mig inte som student i hjärtat längre. Nu vill jag arbeta praktiskt med att förbättra utbildningen istället. Från andra sidan. Jag har i och för sig aldrig gillat det politiska i kåren utan varit mer förtjust i det konkreta. Mina hjärtefrågor har varit rekrytering, studiesociala frågor, kursplanearbete och liknande. Så fort politik kommer in i bilden så känner jag mig lite illa till mods. Det känns faktiskt skönt att fasa ut mig själv från kårengagemanget. Jag har nu bara en post att avsäga mig. Idag var jag nämligen på mitt sista fullmäktige möte, imorgon har jag mitt sista grundutbildningsnämndsmöte. Sen är det bara kursplanegruppen kvar. Vi har lite jobb att avsluta, men när det är klart så ska jag vara kårengagemangsfri, sånär som på mitt presidierådskap. Allt har sin tid. Nu är det tid att gå vidare, med de kunskaper jag förvärvat...och jag ska inte glömma studenterna.