Sjung postmodernismens lov!

Jag har i samband med mitt uppsatsstudium bombaderats av postmodernistisk litteratur, i synnerhet gäller detta metodisk litteratur. Sociala konstruktioner, analytiska koncept skapade av forskaren och en förnekelse av objektiva sanningar genomsyrar denna litteratur och jag har blivit helt såld på konceptet. Jag är en sann postmodernist, i alla fall i fråga om vetenskapsmetodik och vetenskapsteori. Nu tycker jag att det syns sååå tydligt i dessa böcker att de är skrivna med just ett postmodernistiskt ställningstagande, men för bara ett halvår skulle jag inte ens kunnat ana det. Något måste ha hänt. Det känns dock något skrämmande att jag finner mig så väl till ro i denna moderiktning inom vetenskapen. Borde jag inte vara lite mer kritisk? Visst är min problemformulering nydanande och min tillämpning av metoderna och teorierna nytänkande, men det bygger bara på ett redan existerande sätt att tänka inom dagens vetenskapliga samhälle. Suck! Fast om man ska diskutera frågan från ett diskursanalytiskt perspektiv behöver detta inte vara något negativt, utan snarare en självklarhet. Genom att bygga på tidigare strukturer kan vi göra oss förstådda och förändra, men det är omöjligt att helt och hållet frigöra sig från nu rådande diskurser. Det som kommer är beroende av det som har varit...

Nämn den teoretiker som inte haft inspiratörer!