Bloggen och uppsatsen

Jag har försummat min blogg och får väl skylla på uppsatsskrivandet. Fortfarande är jag inte klar men det börjar att likna något. Sakta men säkert arbetar jag mig frammåt och ventileringsdatum är spikat. Jag specificerar och smalnar in uppsatsens syfte och innehåll steg för steg. Och där kommer faktiskt att bli en del kvar efter allt klippande. Oroa er inte. Mitt problem är att skriva lite, inte att skriva mycket. Jag måste förhandla med min handledare snart. Jag tror jag skulle vara nöjd om min uppsats kan få vara på 45 sidor. Jag tor att jag till slut skulle kunna få allt på det sidomfånget.

Släktkalas

Det bästa med släktkalas är att jag får möjlighet att fotografera mina systersöner. De är så bedårande, i alla fall när jag slipper ha ansvaret om dem. Visst väsnas de mycket och springer omkring som första klassens vildar, men det syns ju inte på bilderna :-) Igår var jag på 6-års kalas. Det bjöds på sallad och tårta. Framförallt bjöds det på fototillfällen.

Som Van Helsing och company...

...kände jag mig under det metodseminarium jag höll tidigare idag. Liksom de kämpade mot den nedåtgående solen när de red i kapp genom Transylvanien på väg mot Draculas slott, så kämpade jag mot tiden och minutvisaren på klockan i föreläsningssalen. Jag tror det gick bra idag, men det blev lite stressigt i mellanåt. Nåja. Nu är det i alla fall avklarat. Jag får se vad den fällande domen säger (min handladares kommentarer).

Nu är jag i alla fall slutkörd efter att förutom seminariet även haft två möten och två timmars grupp handledning. Jag kom hem först lite över halvtio i kväll. Samtidigt är jag för trött för att bara sova. Jag måste ju varva ner också, samt icke att förglömma: läsa handlingar till morgondagens GU-möte som börjar kl 9. Suck! Jag börjar faktiskt känna att mitt engagemang sinar. Sakta men säkert avsäger jag mig post efter post. Jag känner mig inte som student i hjärtat längre. Nu vill jag arbeta praktiskt med att förbättra utbildningen istället. Från andra sidan. Jag har i och för sig aldrig gillat det politiska i kåren utan varit mer förtjust i det konkreta. Mina hjärtefrågor har varit rekrytering, studiesociala frågor, kursplanearbete och liknande. Så fort politik kommer in i bilden så känner jag mig lite illa till mods. Det känns faktiskt skönt att fasa ut mig själv från kårengagemanget. Jag har nu bara en post att avsäga mig. Idag var jag nämligen på mitt sista fullmäktige möte, imorgon har jag mitt sista grundutbildningsnämndsmöte. Sen är det bara kursplanegruppen kvar. Vi har lite jobb att avsluta, men när det är klart så ska jag vara kårengagemangsfri, sånär som på mitt presidierådskap. Allt har sin tid. Nu är det tid att gå vidare, med de kunskaper jag förvärvat...och jag ska inte glömma studenterna.

Kunde inte motstå..

...frestelsen att ge mitt metodseminarium lärandemål. Jag vaknade i natt och hade en tanke i huvudet. Jag minns inte vad jag drömt, men det måste ha varit intressant för jag hade lärandemål i huvudet. Två ord; lärandemål och metodseminarium. Jag inser nu att du som läser detta redan har idiotförklarat mig och frenetiskt letar efter numret till psykakuten... Lite skadad må jag vara av alla mina kåruppdrag, men jag tycker idén är fantastisk. Utarbetandet av lärandemål ska användas just för pedagogisk utformning av kurser och de ska göras i dialog med själva innehållet i kursen. Då passar det ju utmärkt även för mitt seminarium. Jag kan då lättare fundera kring vad jag faktiskt vill förmedla och vad kontentan av seminariet ska bli. När jag har det klart för mig är det mycket enklare att utveckla undervisningsformen. Nu ser jag om något moment fattas. Liksom målen i en riktig kursplan kan målen delas in i kunskapsmål, färdighetsmål och värderingsmål. Eftersom seminariet bara består av 2 x 45 minuter (dvs det är inte en hel kurs) så kan man inte förvänta sig en hel rad färdighetsmål. Kunskapsmålen dominerar och sen finns det ett färdighetsmål och ett värderingsmål. Tänk om alla lärare kunde utforma sina undervisningstillfällen på det viset! Vi studenter vill inte bara ha mål för varje enskild kurs och delkurs (HT-området kräver delkursmål i ett särskilt dokument som kallas kursbeskrivning. Det var min idé att ha ett sådant dokument! Högskoleförordningen kräver det dock inte.) utan också för varje enskilt undervisningstillfälle. Det borde vara mycket enklare även för lärarna. "Flär", eller förväntade läranderesultat som det egentligen heter, är ett pedagogiskt underverk om det används på rätt sätt, såväl för studenter som lärare.

Fit for fight

Nu har jag office och kan åter börja skriva på uppsatsen. Det känns mycket lättare nu när jag har verktygen för analysen. Innan visste jag inte riktigt hur jag skulle presentera materialet. Boken "Reflexiva intervjuer" hjälpte mig. Jag läste sista kapitlet i boken som handlar om analys av intervjuer och då blev allt helt plötsligt glasklart. Det var egentligen ganska simpel information men sååå nödvändig. Nu har jag en praktisk how to manual att gå efter. Jag gillar begreppen lodrät och vågrät granskning. Mycket passande. Ska du syssla med intervjuer är denna bok (eller i alla fall det sista kapitlet) ett måste!

Nu ska jag bara gå till Willys och handla kvällsmat. Jag är vrålhungrig. Har suttit och fixat i ordning datorn flera timmar nu...

Connected at last

Nu har jag äntligen fått min nya dator. Fläkten är tyst, däremot hörs datorn lite när en cd-skiva är igång. Fast det gör inget. Så är det med de flesta datorer. Eftersom jag är för snål för att köpa med ett Office-paket tar det nu en stund att få igång allt. Medan jag väntar på att word ska komma igång, eller snarare infinna sig på denna dator, har jag hunnit skaffa ett skype-in konto. Det betyder att jag i princip har fast telefon. Jag har ett 046 nummer som alla andra Lundabor. Skillnaden är att mitt nummer är på skype. Jag kan ta det med mig så fort jag är uppkopplad. Mycket praktiskt eftersom vi inte har fast telefoni här. Kontakta mig så får ni mitt nya nummer.

Sjung postmodernismens lov!

Jag har i samband med mitt uppsatsstudium bombaderats av postmodernistisk litteratur, i synnerhet gäller detta metodisk litteratur. Sociala konstruktioner, analytiska koncept skapade av forskaren och en förnekelse av objektiva sanningar genomsyrar denna litteratur och jag har blivit helt såld på konceptet. Jag är en sann postmodernist, i alla fall i fråga om vetenskapsmetodik och vetenskapsteori. Nu tycker jag att det syns sååå tydligt i dessa böcker att de är skrivna med just ett postmodernistiskt ställningstagande, men för bara ett halvår skulle jag inte ens kunnat ana det. Något måste ha hänt. Det känns dock något skrämmande att jag finner mig så väl till ro i denna moderiktning inom vetenskapen. Borde jag inte vara lite mer kritisk? Visst är min problemformulering nydanande och min tillämpning av metoderna och teorierna nytänkande, men det bygger bara på ett redan existerande sätt att tänka inom dagens vetenskapliga samhälle. Suck! Fast om man ska diskutera frågan från ett diskursanalytiskt perspektiv behöver detta inte vara något negativt, utan snarare en självklarhet. Genom att bygga på tidigare strukturer kan vi göra oss förstådda och förändra, men det är omöjligt att helt och hållet frigöra sig från nu rådande diskurser. Det som kommer är beroende av det som har varit...

Nämn den teoretiker som inte haft inspiratörer!