Livet är vad man gör det till...

...låter som en klyscha, men det är faktiskt sant. Att vara singel är inte så farligt, men man längtar ju ändå efter någon speciell. Om man inte gillar när killar stöter på en på krogen och redan dejtat flera av sina kompisars kompisar, vad gör man då? Jo, man slänger sin inbillade stolthet åt sidan, lyssnar på en kompis som vet bättre och prövar Internetdejtandet. Jag har nu avverkat två dejter ute i "verkligheten" och kan säga att det är förbaskat roligt. Första dejten gick bra men det slog inga gnistor från min sida precis. Han var lite tråkig om jag ska vara ärlig. Mycket snack om jobbet hela tiden. Han var snäll däremot och jag hade en trevlig kväll. Det var således inte bortkastning av tid, jag är ju en hel erfarenhet rikare. När jag nu testat att träffa en person från siten på riktigt kände jag att jag inte kunde säga nej när nästa kille som verkade trevlig undrade om vi kunde ta en fika. Och så blev det. Min slutsats efter gårdagens dejt är att jag nog gillar män som är män. Inga pojkar och inga mesiga killar. Så där på förhand trodde jag att jag skulle vilja ha en kille som är max två år äldre än mig, men sex år är ingenting! Det är glimten i ögat som räknas, inte hur mycket hår killen har på huvudet. Det var riktigt roligt att träffa den här killen och jag kände inte att jag stirrade på klockan hela tiden, snarare tvärtom. Även om det skulle visa sig att den här killen inte är något för mig så har jag i alla fall lärt mig något om mig själv och viktigast av allt, jag har haft roligt!

Besök på Louisiana och språngmarsch

I går bjöd Dunkers sin publika avdelning på en resa till Louisiana. Vi tog färgan från Helsingborg till Helsingör och därefter bussen till muséet. Först serverades vi en god fiskmåltid och sedan fick vi en guidad tur i Avedonutställningen. Utställningen visar en mängd fototografier tagna av den nu avlidne fotografen Richard Avedon. Bland fotografierna kunde man hitta en mängd kända och okända ansikten. Bland hans "modeller" kan man finna Marilyn Monroe, Charlie Chaplin, Janis Joplin, The Beatles, Björk, en massa republikaner (läs maktmänniskor), människor i USA:s fattiga kvarter, etc etc. Bilderna var fantastiska och kraftfulla. Om ni inte känner till Avedon måste ni Googla och titta på några av hans fotografier.
Språngmarschen då? Jo, när vi tagit bussen tillbaka till färjestationen, åkt med båten tillbaka över sundet och kom till Knutpunkten var vi som skulle med tåget till Malmö/Lund tvugna att springa för livet. Båten anlände 22.31 och tåget skulle gå 22.33. Det är värt ett försök, tänkte vi. Annars hade vi måst vi vänta i en hel timme, och det ville vi inte. Vi var fyra stycken som sprang som om vi hade eld i baken, genom gateway och nerför rulltrappor. Plötsligt blev vi omkörda i vänsterfilen. Det var en ung kille som bara susade förbi oss. Till vår förvåning höll han samma hastighet även efter denna omkörning. Helt otroligt. Så där i efterhand funderade vi andra på om han var en pendlare som genomförde samma sprintermarsch varje dag. Vem vet. Det var i alla fall kul att fundera kring när vi väl satt på tåget och flämtade som om vi skulle dö. Jajamen, vi hann med tåget precis. Det lämnade inte perrongen förän 22.34. Hade det gått en halv minut tidigare skulle vi inte hunnit med det. Den där språngmarschen var det värsta jag varit med om på länge. Inget träningspass skulle kunna ha utmatat mig lika mycket.

Ny utställning i 81kvadrat

Idag var jag på en personalvisning av Dunkers nya utställning som heter Interferens. Den utställande konstnären var malmöbon Per Pålsson. Han har inspirerats av en av Le Corbusiers byggnader, en gränsstation mellan Frankrike och Schweiz. Vid sidan av denna individuella byggnad har han framförallt inspirerats av Le Corbusiers sätt att arbeta med moduler och strävan efter harmoni i helhet och mellan delar. Utställningen består av en stor ljuslåda, stor som en vägg, som är uppdelad i olika sektioner med hjälp av ett ramverk, inspirerat av ovan nämnda arkitekts modultänkande. I dessa sektioner finns runda slipnät som tillsammans bildar organiska former och mönster. Dessa slipnät hade han en gång funnit på en loppis. Han fattade snart tyke för dem och inhandlade alla slipnät han kunde hitta i Malmö. När jag klev närmre verket såg jag hur dessa slipnät verkligen såg ut och förstod först då hela konstruktionen och verket ändrade på något vis karaktär. Detta är verkligen konst "att närma sig".
I rummet finns dessutom en plexiglasskulptur av Le Corbusiers byggnad, ett förenklat skulpturträd, vars löv består av fotografier av byggnaden och ytterligare ett skulturträd med löv av färgade plexiglas. Sist men inte minst hade rummets fönster ersatts av plexiglasrutor bestående av flera färgpartier, liknande de plattor man ibland kan se hos Le Corbusiers byggnadsfasader.

Tid att skriva på bloggen igen

Jag antar att det är tid att uppdatera mina stackars läsare som hoppfullt återvänder för att läsa min blogg. Jag har nu påbörjat mitt jobb på Dunkers och trivs väldigt bra, trots att det inte är heltid. Jag har jobbat i både Stig Lindberg utställningen och i kulturhusets faktarum. Nu i helgen ska jag dessutom jobba i en utställning som heter Kontrast. Det är en utställning som visar upp 9 konstnärer med anknytning till Helsingborg. I början var jag inte så förtjust i just denna utställning, men ju mer jag läser på ju mer intressant blir den. Kunskap är nyckelordet!
När jag sitter i faktarummet servar jag naturligtvis besökarna men jag sysslar också med s.k. spegling. Spegling handlar om att faktarummet ska tillgodose material om det som händer i huset. För varje utställning, konsert eller annat event skapar vi en mapp med material från artiklar i tidningar, material från Nationalencyklopedin, material från hemsidor etc. Vi brukar också ha skyltbord eller skyltningshyllor för de stora utställningar som äger rum i Kim Utzons ståtliga byggnad. Här placerar vi den litteratur kring ämnet som vi kan hitta. Om vi inte redan har material om ämnet så köper vi antingen in böcker eller lånar in dem. Som ni förstått pågår det just nu en utställning om folkhemmets store formgivare och konstnär, Stig Lindberg. När jag studerade den litteratur som finns om honom upptäckte jag förfärat att det i princip finns en total avsaknad av akademisk litteratur (med undantag från en kandidatuppsats som studerar bilderna i Krakel Spektakel). Genast började jag tänka på hur viktigt det är med mer samarbete mellan kulturella institutioner och högskolor och universitet. De stackars studenter som ska skriva uppsats och absolut inte har någon aning om vad de ska skriva om skulle kunna få en rad tips av mig. Studenterna ska dock inte själva behöva ta kontakten med kulturinstitutionerna. Kontakten ska redan finnas och den ska vara väletablerad. När jag blir lärare i konstvetenskap ska jag se till att studenterna går på museum och att de får meningsfulla uppgifter att genomföra. Många studenter går inte självmant dit utan de måste uppmuntras, och detta faktum måste lärarna vara medvetna om och acceptera. Jag ska se till att det finns olika nätverk som studenterna kan använda sig av och att de får mentorer i arbetslivet. Utbildningen ska göras i nära samarbete med arbetslivet och det ska finnas ett sorts råd av yrkesverksamma för att hela tiden hålla kvar detta samarbete och inte tappa fästet om målet. Aldrig mer ska vi ha fyrkantiga akademiker på den konstvetenskapliga institution där jag arbetar.
Nu när jag skriver dessa rader inser jag hur det nästan låter som ett manifest. So be it. It´s my promise. Jag ska kämpa för studenterna och för ett universitet som får fem stjärnor på tredje uppgiften!

Min önskelista

Om någon frågaer vad man önskar sig i födelsepresent eller julklapp kan det vara svårt att komma på någonting att säga. Varför inte ta och skriva in sin önskelista bit för bit på sin blogg istället?
Så här kommer mina önskningar så sakteligen att ta form:

• Guide till Malmös arkitektur

Förlag:		Arkitektur Förlag AB (2001)
Upplaga:		--
Språk:		Svenska
ISBN:		9789186050542

• Arkitektur i Sverige : funktion, konstruktion och estetik genom tiderna

av Rörby, Martin

Arkitekturmuseet, Sverige, (ISBN 9789185460700).

• Örhängen

• Bruna tjocka strumpbyxor

• Vaniljparfym (Bodyshop)

• På Malmös fasader : det groteska och det sköna

  
  

  
  av Hemmel, Jan , Castoriano, Martine
  
  

  Bandtyp:		Inbunden
  Förlag:		Historiska Media (2006)
  Upplaga:		1
  Språk:		Svenska
  ISBN:		9789185377909

Jag behöver datorkonsultation. Hjälp mig!

Jag håller på att göra en databas i access och är mycket nöjd med resultatet, frånsett en liten detalj. Det förblir för mig ett mysterium hur man ska infoga bilder för unika fall i accessformuläret. Jag vill nämligen göra en databas där jag kan spara information om olika byggnader i Malmö. När jag har fört in en ansenlig del byggnader skulle jag kunna söka på tex funktionalism och få fram en hel rad med byggnader. På detta sätt skulle det vara enkelt för mig att på kort tid fixa till en skräddarsydd guidad tur i Malmö. Genialiskt om det funkar. Utan bilderna kommer databasen inte alls ha samma pedagogiska funktion. Det är lättare att memorisera något om det finns en bild att knyta det hela till.

Så till mina frågor. Kan man överhuvud taget infoga bilder för unika fall i access? (Dvs inte bara i själva formulärets mall. Det har jag redan klarat av.) Om inte, finns det något annat program (enkelt) som kan detta? Klarar filemaker av det?
Tack på förhand!

PS. En intressant tanke vore att låta universitetsstudenter (konstvetare) författa information om ett antal byggnader och sedan föra in denna information i en gemensam databas. En sådan databas skulle komma både dem själva, kommande studenter och lärare till nytta. Många konstvetare får utföra dylika arbetsuppgifter på arbetsmarknaden. Varför inte föra in ett dylikt moment i undervisningen så att de är förberedda inför framtiden? Det är ett sätt att träna dem i att presentera material för en särskild grupp. Det är med andra ord ett sätt att leva upp till högskoleförordningens krav. Dessutom behöver relevanta datoruppgifter inkluderas i undervisningen. It´s a win win situation.

Ska man vara stolt över sig själv?

Jag lever ett liv som skiljer sig totalt från det liv mina systrar lever. Båda bor i villa och har man och barn. Däremot har de inte volvo och vovve, utan andra sorters bilar och varsin katt. Jag bor istället kollektivt, har pluggat i nästan hela mitt liv och siktar på en akademisk karriär. Jag är nöjd med allting utom det kollektiva boendet. Jag vill inte bo så längre! Fast vad ska man göra? Det är jättesvårt att hitta en lägenhet och i rådande stund har jag inte råd med en egen lya heller. Jag får helt enkelt uthärda medan jag satsar på min framtid och min karriär. Det börjar gå framåt vad gäller karriären. En röd tråd börjar utstaka sig i mitt CV. Kulturförmedling. Jag har hittat ett sätt att knyta de flesta av mina tidigare arbetsliverfarenheter till min akademiska bana. Turism och service handlar om förmedling, uppsatsen handlade om arkitekturturism och arkitekturförmedling och på Skoklosters slott fick jag utöva densamma. Mitt kårengagemang kommer utöver detta som grädde på moset. Jag vet inte varför, men jag känner mig lite manipulativ när jag skriver ihop mina personliga brev inför olika jobbansökningar och jag känner mig också lite manipulativ i intervjusituationen. Min smittande entusiasm blir ett sorts verktyg som jag använder för att övertyga mina presumtiva arbetsgivare om att de inte kommer att kunna hitta någon bättre än mig. Jag kände mig som en simpel politiker som lägger på sig sitt leende och säger vad folket vill höra. Fast samtidigt ljuger jag inte. Varenda ord jag säger är sant, men jag kommer undan med det i alla fall. Hur går det till? Jag sa att jag egentligen föredrar byggnader framför konst. Min kommande arbetsplats utställer just konst. Det är inte byggnaden som förmedlas. Hmmm...
Kanske har jag hittat mitt vapen. Min entusiasm. Är det min charm? Kan man charma till sig ett jobb? Kanske det? Fast om jag ska vara ärlig så skulle jag framförallt gå på personlighet om jag skulle anställa någon. Meriterna är viktiga, men om en person saknar social kompetens kvittar det att meritlistan är meterlång. Jag ska kanske känna mig stolt över mig själv och inte tro att jag lurat dem.
Hur som helst betyder min karriär mycket för mig. Men hur mycket? Är jag beredd att offra ett familjeliv med man och barn? Hur är det egentligen på arbetsmarknaden nu för tiden? Vilka möjligheter har en kvinna att uppnå chefsposition och samtidigt vara mamma? Ingen aning. Jag vet bara att jag ska försöka. Jag satsar på karriären och hoppas att drömprinsen så småningom dyker upp. Jag har förstått att det inte går att leta eller skynda på sånt där. När jag väl har både och får jag väl försöka pyssla ihop alla bitar och be till den Gud vars existens jag betvivlar att allt ska fungera.
Detta var tankar från en förvirrad ruinlover som tänker på framtiden och reflekterar över sin personlighet.