Färdigpluggad

Så, nu har jag tagit tiden på mitt föredrag om Carl Gustaf Wrangel och hittat en disposition som jag gillar. Föredraget tar mellan en halvtimme och 40 minuter. Det blir lagom eftersom det står 45 minuter i kalendariet för Skoklosterspelen. Nu ska jag bara läsa lite till innan lägdags. Kanske kan jag lära mig något nytt om hans bankettmiddag i Nürnberg. Hur länge höll fyrverkerispelet på, eller hur många fyrverkeripjäser fanns det? Den här sortens smaskiga detaljer gillar besökarna, tror jag i alla fall.
Att skriva om Wrangel på bloggen var verkligen till en hjälp, informationen satte sig ordentligt och jag strukturerade mina tankar. Nu får vi bara hoppas att jag inte får tunghäfta i morgon. I bland viker sig tungan i munnen på mig och det som kommer ut blir grötigt. Inget sådant imorgon, tack! Jag skulle vilja gå och träna mitt tal hos en talpedagog. Det skulle vara kul. Tänk om man kunde lära sig att behärska sina ord helt och hållet och undvika bloopers. Fast det är kanske svårt att helt och hållet undvika små felsägelser, och faktum är att de kan vara ganska roliga och underhållande ibland. Under en engelsk tur sa jag, innan jag rättade mig själv, att "it must be considered as quite a good gift receiving the stuffed head of the king". Rättelsen löd: "...the stuffed hourse of a king". Vi försöker samla sådana roliga felsägelser inne i guiderummet. Har ni själva sagt något helt tokigt någon gång?

Wrangeloch hans underättelsesystem och handelsagenter

Carl Gustaf Wrangel innehade många olika roller. Han var bla yrkesmilitär, statstjänsteman, generalguvernör i svenska Pommern och universitetskansler vid Greifswalduniversitetet. Totalt hade han 42 olika titlar vid sin död. Alla dessa finns uppradade på en liten tavla i slottet. För att han skulle kunna agera i alla sina olika roller var det viktigt att han fick färsk politisk, militär, ekonomisk och kulturell information. Denna tillgodosåg han sig med hjälp av ett sorts privat underrättelsesystem. Han hade nyhetsförmedlare i de vikigaste europeiska städerna såsom Hamburg, Frankfurt am Main, Amsterdam och London. De som förmedlade nyheterna till honom var t ex diplomater, köpmän och nyhetsagenter. Alla nyheter mottogs av hans kansli som ständigt följde honom, från det ena fältlägret till det andra eller från det ena godset till det andra. Via detta underrättelsesystem fick han information om vad som hände i hela Europa och indirekt också i hela världen. Han mottog såväl brev som tidningar. Det finns totalt 50 000 av Wrangels inkommande brev och utgående brevutkast (kallas normalt för brevkoncept) bevarade i riksarkivet i Stockholm. Hans kansli bestod av några sekreterare och Wrangel dikterade när han skulle skicka ett brev och sekreteraren skrev då ett utkast som renskrevs varefter utkastet arkiverades i kansliet. Postväsendet var ganska utvecklat med speciella postrutter, reguljära tider och fastställd taxa. Från Hamburg, via Markaryd till Stockholm gick den första svenska postlinjen. Om Wrangel befann sig i Sverige fick han ett brev från Holland efter ca 20 dagar. Om han befann sig i Pommern tog det bara tio dagar eller något mindre. När Wrangels kansli mottog ett brev antecknade de datum och ort för ankomst. På grund av detta kan vi kartlägga var Car Gustav Wrangel befunnit sig i princip dag för dag under nästan hela hans vuxna liv. Breven besvarades ofta omedelbart eller efter ett par dagar.

De män som fungerade som nyhetsförmedlare åt Wrangel fungerade också oftast som handelsagenter. De försåg honom med viner, tapeter, möbler såsom dyrbara konstskåp, böcker och mycket annar. Det mesta av det som levererades till honom hjälpte att utsmycka hans reprsentationsmiljö. För Wrangel var det vikigt att ha det finaste, dyraste och mest moderna. Han läste i en tidningsannons om en ny sorts gyllenläderstapeter och skickade en av sina agenter för att kolla upp tapeterna. Denna meddelade att tapeterna var av en sort som funnits på marknaden under en ganska lång tid. Då var de inte längre av intresse för Wrangel.
Wrangel ska också ha varit den första kända svenska importören av chockladdryck och kinesiskt te. Dessutom var han den första svensken som lät importera en levande struts. Denna gav han till drottning Kristina i present.
Wrangel var lättpåverkad av reklam. Han läste flitigt de annonser som fanns i tidningarna och lät sedan agenterna köpa föremplen och varorna åt honom. Han var extremt välinsatt i den europeiska bokmarknaden och valde alltid ut sina böcker själv. I hans bibliotek finns många områden representerade. T ex teologi, arkitektur, skönlitteratur, fransk dramatik, reseskildringar etc. Böckerna finns på många olika språk, men framförallt tysk och fransk litteratur dominerar. Wrangel ska ha talat flytande franska, svenska och tyska och dessutom kunnat förstå flera andra moderna språk såsom holländska och möjligtvis även italienska och spanska. Latin behärskade han skapligt men om han kunde undvika språket och välja ett europeiskt modernt språk istället gjorde han gärna så.
Då har ni lärt känna Wrangel något bättre.

Skoklosterspelen närmar sig

Imorgon börjar Skoklosterspelen. Runt slottet kommer det att annordnas tex Ringränning, ett sorts karusellspel som var poulärt under barrocken. Spelet går ut på att man medan man rider på en häst i full fart försöker fånga en uppsatt ring med en lans. Det ska bli spännande att se. En medeltidsby och medletidsmarknad kommer också att finnas i krokarna och på slottets baksida kommer det att annordnas "Krutrök och muskedunder". Många "livegrupper" kommer att söka sig till min lilla halvö och åtskilliga av dessa satte faktiskt upp sina tält redan för en vecka sedan. Jag kommer väl att få torgskräck skulle jag gissa. Nyhet för i år är en utökad fantasiavdelning. Det övergår mitt förstånd att försöka hitta ett samband mellan Dart Wader, Jack Sparrow, orkrar och Skoklosters slott och kyrka...
Slottets guider ska också gå modevisning en av dagarna och slottets ena skånska guide ska under torsdagen berätta om Carl Gustaf Wrangel för besökarna. De ska få reda på att han i Nürnberg under fredskonferensen efter trettioåriga kriget bjöd på en bankett som innehöll 600 uppdukade rätter. Banketten kostade totalt 6000 riksdaler, motsvarande 230 ridhästar. De ska också få reda på att Wrangel var väldigt angelägen om att få god publicitet. Image var viktigt för honom. Han hade goda kontakter med ett förlagshus i Frankfurt am Main och skickade ofta dit material och bilder. Snacka om att historien skrivs av segrarna! Han hade publicitetshunger och var mån om att endast positiva skildringar av honom och hans krigsbedrifter förmedlades till hans samtid och eftervärld. En gång fick han en bok om Skeppsbyggeri i sin hand. Boken var skriven av en holländare vid namn Witsen. I boken skildrades slaget vid Öresund, 1658, på ett för Wrangel icke fördelaktigt sätt. I boken stod det att han sårats när han med sitt skepp försökt fly från fienden. Han krävde att Witsen makulerade det berörda avsnittet och att en ny version skrevs. Därmed var den saken klar. Carl Gustav Wrangels ord blev lag. Så fungerade censuren av historieböcker på den tiden. I Skoklosters slott finns numer de båda versionerna av sjöslaget.
Nu ska jag cykla till jobbet. Jag berättar mer om Wrangel när jag kommer hem. Jag kom på att detta var ett väldigt bra sätt att lära sig föredraget utantill.
Simma lugnt!

Uppdatera bloggen

Nu har jag hållit mig ifrån filmens värld några dagar och varit social istället och spenderat kvällen med att läsa om mannen i mitt liv, Carl Gustav Wrangel. Efter att åskvädret passerat och klockan tickat på kände jag att jag var värd lite Internet. (Min arbetskollegor kallar mig Internetberoende. Jag menar att jag är en humanist som välkomnar den teknologiska utvecklingen...) Jag bestämde mig för att ta igen lite bloggläsande som jag inte haft tid med på ett tag och därefter skriva några egna inlägg. Att blogga tar längre tid än man kan tro. Nu är det midnatt och jag har bara hunnit med två egna inlägg, fastän jag egentligen har mycket mer att säga. Blev t ex väckt mitt i natten av ett telefonsamtal. Naturligtvis svarade jag inte. De slutar väl ringa, tänkte jag. Känner mig allmänt stressad inför Wrangel-föreläsningen och måste dessutom göra en snabbrepetition av Skoklosters kyrka imorgon eftersom jag ska visa den för en bokad grupp efter den ordinarie slottsguidningen. Suck. Dessutom känner jag att tiden bara rinner iväg. Snart ska jag hem igen. Vill jag verkligen det? Jag kommer sakna alla nya ansikten. Nu känner jag faktiskt en hel del här uppe och skulle utan problem kunna flytta till Uppsala. Tänk så snabbt det går att skapa sig ett socialt kontaktnät!
Nu ska jag försöka sova i hettan. Jag har fönstret öppet men ändå känns mitt rum som en bastu. Vädret är helt knasigt. (När jag och min kollega Martin skulle möta upp några bröllopsgäster - bröllop i ofullbordade salen idag- vid båten så brakade ovädret loss. Min blå barrocksidenklänning blev helt blöt, men som tur var torkade den ganska fort och inga vattenfläckar lämnade regnet efter sig heller!) Den ena sekunden skiner solen, nästa sekund regnar det och åskar så att man tror att himlen ska braka sönder och samman. Men lika förbannat kvavt är det hela tiden. Det är olidligt inne i slottet. Snart ringer vi arbetsmiljöverket. Finns det ingen fläkt som man kan binda fast i en sorts hängställning kring huvudet? En sådan vill jag ha. Fast den skulle nog inte matcha min barockklänning. ;-)
Godnatt, från en trött och varm Catharina som har mycket i huvudet.

Reunion

I fredags hade jag min efterlängtade lediga dag. Jag åkte in till Stockholm där jag träffade en kompis för första gången på fem år. För fem år sedan jobbade tillsammans på ett hotell på Fuerteventura, delade dessutom lägenhet tillsammans med två andra tjejer, festade tillsammans och pratade av oss om våra bravader med vår fling på ön. Kanarieörarna uppmuntrar verkligen kärlek. Alla hittade vi varsinn spanjor, oavsett om vi redan hade någon som väntade hemma eller ej. Jag hade inte det, men det hade däremot min charmerande spanjor. Han gjorde slut med henne för att han träffat mig (efter att vi varit tillsammans i hemlighet ganska länge), och enligt hans ord skulle hon sagt att hon skulle döda mig om hon åkte till Fuerteventura. Spanjorskorna är verkligen hetlevrade! När jag skulle åka därifrån körde han mig till flygplatsen och vi stod en evighet utanför säkerhetskontrollen för att få vara i varandras sällskap så länge som bara var möjligt. Plötsligt närmade sig säkerhetsvakten och frågade om vi båda ville passera. "-Det måste vara svårt att släppa taget om någonting så vackert" sa han. Klyschigt kanske, men det kändes som om det var en film som utspelades där på flygplatsen och att den kvinnliga huvudrollen spelades av ingen mindre än mig. Vi gick båda genom säkerhetskontrollen och fortsatte klänga fast vid varandra ända tills alla andra passagerare gått på flyget som skulle ta mig till Frankfurt. Jag gick in i landgången och tårarna började att strömma ner. Jag har aldrig känt mig så olycklig. Det var sista gången jag såg honom. Alla dessa minnen väcktes till liv när jag träffade Romana, min österrikiska vännina. Tillsammans med sin pojkvän (som hon var otrogen mot när vi var på Fuerteventura) semestrar hon nu i Sverige under ca en veckas tid. Vi möttes upp på Stortorget i gamla stan och det kändes helt overkligt att se henne där. Det var helt fel plats och miljö. Vi spenderade en trevlig dag tillsammans, men tyvärr måste jag säga att vi nog vuxit åt motsatta håll. Den tiden är passerad och vi hade kul då, men nu är jag en annan människa med andra vänner omkring mig. Allting beror på tid och plats. Varför vara nostalgisk när jag aldrig kan återskapa det som varit även om jag på ön "Fuerte" skulle kunna samla alla människor som jag kände och höll av så mycket just då. Nu har jag andra nära och kära.

Sorglig film

Jag har precis sett filmen Partition (2007) som är en gripande kärlekshistoria som utspelas i Indien 1947 och frammåt. Landet har precis delats och blodiga masakrar äger rum på båda sidor om den Indisk-Pakistanska gränsen. En muslimsk ung flyktingkvinna kommer under en masaker bort från sin familj men räddas av en sikh. Mannen som räddat henne håller henne till en början gömd inne i sin bostad, men när byborna får reda på detta vill de bli av med henne. De vill inte ha med de "hemska muslimerna" att göra. Så småningom blir hon accepterad av de flesta och hon gifter sig med mannen som räddat henne och tillsammans får de en son. Men kärlekshistorien tar inte slut där. Det visar sig att en stor del av hennes familj överlevt och hon beger sig till Pakistan för att hälsa på dem. Deras hat till sikherna är stort och de låser in henne för att hindra henne från att återvända till sin man.
Filmen är väldigt gripande och den har ett sorgligt slut som naturligtvis fick mig att gråta floder. Någon som blev förvånad? ;-) Mina tårkanaler står som fontäner när jag sitter ensam med en romantisk eller sorglig film.
Jag tyckte om filmen, trots att den var lite seg i början. Den visar vad vi är beredda att göra för kärleken. Frågan är väl om det är så här i verkligheten också eller om det finns särkilda regler i filmens värld? Är man beredd att offra sitt liv eller göra vad som helst för kärleken även utanför filmduken?
Följ länken för att se filmen. Partition

Movie love

Jag måste sluta titta på romantiska filmer annars kommer jag aldrig att kunna ha en ordentlig relation. Två kvällar i rad har jag bara glufsat i mig amerikanskt kärleksdrabbel, och sanningen är att jag älskar det. Så till den grad att jag är rädd att det förstör min syn på vad kärlek och romantik är och hur ett förhållande ska vara. Kan man kalla det för ett beroende? Min mamma var (om hon inte fortfarande är det) beroende av Harlequin och jag är beroende av romantiska komedier. Finns det en ism för mitt tillstånd?
Kanske är filmerna ett substitut för äkta vara? Så måste det vara. Frågan är bara var man ska hitta den äkta varan? Inte på Spraydate i alla fall. Jag har en kompis som försökt övertyga mig om att det är en bra website och att man kan hitta kärleken där. Själv har hon hittat flera (åtminstone tillfälliga) vinstlotter där. Jag testade faktiskt att skapa en egen profil där, men efter kanske en vecka tog jag bort alltihop igen. Jag känner mig så obekväm i en sådan situation. Det ena slisket efter det andra kontaktade mig och om någon av dem skulle visa sig vara en reko kille, hur skulle jag då kunna skilja ut honom från rötäggen? Det var helt enkelt inte min grej. Jag vill kunna träffa killen och prata med honom. Finns det en liten gnista, kan gnistan bli till en låga? Det går inte att säga genom att prata med personen på nätet. När det gäller kärlek var saker och ting bättre för. Jag vill inte använda Internet för att fånga en kille, men använder istället Internets romantiska filmutbud som ett substitut för en kille.

konservativ i kärlek...