Reunion

I fredags hade jag min efterlängtade lediga dag. Jag åkte in till Stockholm där jag träffade en kompis för första gången på fem år. För fem år sedan jobbade tillsammans på ett hotell på Fuerteventura, delade dessutom lägenhet tillsammans med två andra tjejer, festade tillsammans och pratade av oss om våra bravader med vår fling på ön. Kanarieörarna uppmuntrar verkligen kärlek. Alla hittade vi varsinn spanjor, oavsett om vi redan hade någon som väntade hemma eller ej. Jag hade inte det, men det hade däremot min charmerande spanjor. Han gjorde slut med henne för att han träffat mig (efter att vi varit tillsammans i hemlighet ganska länge), och enligt hans ord skulle hon sagt att hon skulle döda mig om hon åkte till Fuerteventura. Spanjorskorna är verkligen hetlevrade! När jag skulle åka därifrån körde han mig till flygplatsen och vi stod en evighet utanför säkerhetskontrollen för att få vara i varandras sällskap så länge som bara var möjligt. Plötsligt närmade sig säkerhetsvakten och frågade om vi båda ville passera. "-Det måste vara svårt att släppa taget om någonting så vackert" sa han. Klyschigt kanske, men det kändes som om det var en film som utspelades där på flygplatsen och att den kvinnliga huvudrollen spelades av ingen mindre än mig. Vi gick båda genom säkerhetskontrollen och fortsatte klänga fast vid varandra ända tills alla andra passagerare gått på flyget som skulle ta mig till Frankfurt. Jag gick in i landgången och tårarna började att strömma ner. Jag har aldrig känt mig så olycklig. Det var sista gången jag såg honom. Alla dessa minnen väcktes till liv när jag träffade Romana, min österrikiska vännina. Tillsammans med sin pojkvän (som hon var otrogen mot när vi var på Fuerteventura) semestrar hon nu i Sverige under ca en veckas tid. Vi möttes upp på Stortorget i gamla stan och det kändes helt overkligt att se henne där. Det var helt fel plats och miljö. Vi spenderade en trevlig dag tillsammans, men tyvärr måste jag säga att vi nog vuxit åt motsatta håll. Den tiden är passerad och vi hade kul då, men nu är jag en annan människa med andra vänner omkring mig. Allting beror på tid och plats. Varför vara nostalgisk när jag aldrig kan återskapa det som varit även om jag på ön "Fuerte" skulle kunna samla alla människor som jag kände och höll av så mycket just då. Nu har jag andra nära och kära.

Sorglig film

Jag har precis sett filmen Partition (2007) som är en gripande kärlekshistoria som utspelas i Indien 1947 och frammåt. Landet har precis delats och blodiga masakrar äger rum på båda sidor om den Indisk-Pakistanska gränsen. En muslimsk ung flyktingkvinna kommer under en masaker bort från sin familj men räddas av en sikh. Mannen som räddat henne håller henne till en början gömd inne i sin bostad, men när byborna får reda på detta vill de bli av med henne. De vill inte ha med de "hemska muslimerna" att göra. Så småningom blir hon accepterad av de flesta och hon gifter sig med mannen som räddat henne och tillsammans får de en son. Men kärlekshistorien tar inte slut där. Det visar sig att en stor del av hennes familj överlevt och hon beger sig till Pakistan för att hälsa på dem. Deras hat till sikherna är stort och de låser in henne för att hindra henne från att återvända till sin man.
Filmen är väldigt gripande och den har ett sorgligt slut som naturligtvis fick mig att gråta floder. Någon som blev förvånad? ;-) Mina tårkanaler står som fontäner när jag sitter ensam med en romantisk eller sorglig film.
Jag tyckte om filmen, trots att den var lite seg i början. Den visar vad vi är beredda att göra för kärleken. Frågan är väl om det är så här i verkligheten också eller om det finns särkilda regler i filmens värld? Är man beredd att offra sitt liv eller göra vad som helst för kärleken även utanför filmduken?
Följ länken för att se filmen. Partition

Movie love

Jag måste sluta titta på romantiska filmer annars kommer jag aldrig att kunna ha en ordentlig relation. Två kvällar i rad har jag bara glufsat i mig amerikanskt kärleksdrabbel, och sanningen är att jag älskar det. Så till den grad att jag är rädd att det förstör min syn på vad kärlek och romantik är och hur ett förhållande ska vara. Kan man kalla det för ett beroende? Min mamma var (om hon inte fortfarande är det) beroende av Harlequin och jag är beroende av romantiska komedier. Finns det en ism för mitt tillstånd?
Kanske är filmerna ett substitut för äkta vara? Så måste det vara. Frågan är bara var man ska hitta den äkta varan? Inte på Spraydate i alla fall. Jag har en kompis som försökt övertyga mig om att det är en bra website och att man kan hitta kärleken där. Själv har hon hittat flera (åtminstone tillfälliga) vinstlotter där. Jag testade faktiskt att skapa en egen profil där, men efter kanske en vecka tog jag bort alltihop igen. Jag känner mig så obekväm i en sådan situation. Det ena slisket efter det andra kontaktade mig och om någon av dem skulle visa sig vara en reko kille, hur skulle jag då kunna skilja ut honom från rötäggen? Det var helt enkelt inte min grej. Jag vill kunna träffa killen och prata med honom. Finns det en liten gnista, kan gnistan bli till en låga? Det går inte att säga genom att prata med personen på nätet. När det gäller kärlek var saker och ting bättre för. Jag vill inte använda Internet för att fånga en kille, men använder istället Internets romantiska filmutbud som ett substitut för en kille.

konservativ i kärlek...

Bokade utländska grupper...

...kan vara riktiga guldgruvor. Jag hade en grupp från Taiwan idag som gav mig 200 kronor i dricks. Inte illa. Pengarna betalade mer än hälften av mitt veckoinköp av matvaror.
Imorgon ska jag ha en italiensk grupp som jag ska guida på spanska. Hoppas de förstår mig utan en tolkande mellanhand. Jag hatar att inte kunna kommunicera direkt med min grupp. Nåja, jag klarar mig väl. Wish me luck!

Vem behöver en TV

...när man har Internet? Jag har upptäckt det fantastiska utbudetet av filmer som man kan "streama" på nätet. Det finns många websidor som påminner om youtoube och på somliga av dem är listan med filmer som man kan titta på meterlång. Fantastiskt. Detta varierade utbud gör att man kan testa olika sorts filmer. Jag såg precis på en härlig "tjejfilm" som heter Blind dating. Den handlar om en helt bedårande och ursöt kille som råkar vara blind. Hans bror försöker para ihop honom med olika tjejer på blinddates, men den ena daten går bara värre än den andra. Så småningom hittar Danny sin kärlek på sjukhuset. Han ska gå igenom en operation som skulle kunna ge honom möjligheten till begränsad syn. Den vikarierande receptionisten fångar hans hjärta. Dessvärre ska hon inom kort ingå ett arrangerat äktenskap som hennes indiska familj plannerat. Komplikationerna tätnar och resten tänkte jag inte berätta om. Filmen är rörande och dessutom mycket rolig. Den fick mig stundvis att gråta och stundvis att skratta. Ofta gråter jag floder när jag sitter ensam och tittar på film. Mina tårkanaler bara öppnar sig och sedan vägrar de att stänga sig. När jag tittade på filmen The Butterfly effect första gången grät jag mig genom större delen av filmen. Det låter töntigt, javisst, men det är ganska befriande och skönt att låta sig bli hundra procent medryckt av en film.
Oj, nu tappade jag kanske tråden...var var vi någonstans? JO, Internet är bra och streaming likaså. Kolla t ex in alluc.org

Ett besök i den sk. Idealbyn.

Många gånger när jag åkt förbi Idealbyn med bussen mellan Bålsta och Skokloster har jag funderat över varför byn har det här underliga namnet. I förra veckan hälsade jag på en kompis som bodde där och fick en förklaring som heter duga. Byn byggdes 1991 som ett litet samhälle hängivet åt transcendental meditation. Denna typ av meditation ska utföras i grupp och dessutom är det viktigt att den utförs mellan exakta klockslag två gånger om dagen. Detta innebär att den utförs mitt i natten i några delar av världen. Anhängarna tror att de kan uppnå världsfred om de är tillräckligt många som utför meditationen. Själv anser jag att det låter lite väl knasigt och att det snarast påminner om en sekt. Alla husen som byggdes 1991 är likadana, i allting utom färgsättning. Byggnaderna är kubiska och har två våningsplan. Det finns särskilda bestämmelser för vilket material som skulle användas till husen och entrén vätter också mot ett speciellt väderstreck (kan dock inte komma ihåg vilket). Allmänt kan man säga att husen är byggda efter ekologiska principer. Ni kan läsa mer om Idealbyn här och här.

När området skulle byggas hördes stora protest bland invånarna här ute på Skohalvön. Tack och lov bor det inte bara personer hängivna åt TM i byn idag. Även "trolösa hedningar" som jag har hittat sig dit.

Alltid glatt humör

Det lönar sig att vara positiv i alla väder. Idag fick jag kommentaren att jag alltid är så positiv och optimistisk och därmed håller upp stämningen bland visningspersonalen. En sådan komplimang värmer. Det är så skönt att bli uppskattad för den man är. Det krävs ju absolut ingen ansträngning alls och ändå får man beröm ;-) Jag får väl njuta i solen så länge jag kan. När jag väl hamnar på den akademiska banan lär väl komplimangerna ta slut. Då är det bara kritik av kollegerna som gäller verkar det som. Framhåll dig själv och ifrågasätt alla andra så stiger du i graderna. Fast, om jag lyckas påverka någonting alls på min framtida arbetsplats så ska det bli annorlunda. Arbetsmoral och socialkompetens måste framhållas mer, också inom den akademiska världen. Rensa ut de konservativa och fyrkantiga akademikerna och in med de positiva och nytänkande begåvningarna.