Igår lades min magisteruppsats fram. Jag hade lyckats få mig en opponent och uppsatsen både berömdes och kritiserades på sina ställen. Argumentation, metod, teori och analys fick i princip bara beröm. Mina brister låg bitvis i min engelska språkbehandling. Det är egentligen ganska förståeligt med tanke på att denna uppsats är min första bedrift på engelska. Trots detta känner jag att min engelska utvecklats mycket sedan jag började skriva uppsatsen. Jag har inte bara lärt mig om mitt ämne under uppsatsarbetet utan jag har också övat mig i att använda engelska i skrift.
Det känns extra roligt att alla var imponerade av det faktum att jag fört samman den akademiska världen och arbetsmarknaden i min uppsats. Jag ville bevisa att detta gick. Jag kan vara akademisk men samtidigt anskaffa praktiska kunskaper som kan användas "ute i verkligheten". Min opponent tyckte också särskilt om att jag skapat egna metodiska varianter av tidigare metoder. Detta är faktiskt det som jag är mest stolt över själv.
Idag fick jag ett
mail av min handledare (hon har inte glömt bort mig bara för att jag är ventilerad!) som sa att hon hittat en
eventuell konsultpartner till mitt framtida företag. Det gällde hennes doktorand Anna som skriver en avhandling om arkitekturkritik. Hon har tidigare jobbat med utställningar samt guidat på
Torups slott och var intresserad av att jobba som konsult och sprida kunskap om arkitektur till en större skara människor. En sådan vilja är i allra högsta grad förenlig med mina företagsidéer. Jag vill ju jobba som konsult inom arkitekturturism. Tänk vad underbart det vore att samla ihop lite fler kolleger och bilda ett handelsbolag bestående av kanske 3-5 experter. Vi skulle med våra gemensamma kunskaper kunna skapa kompletta utvecklingsprogram för kulturhistoriska byggnader. Underbart!
När min handledare ringde mig vid 11-tiden föreslog hon att vi alla tre skulle ut och äta lunch ihop. Jag tyckte att det lät som en mycket bra idé. Vi diskuterade doktorandstudier, min uppsats, hennes avhandling, institutionen och en massa andra intressanta saker. Efter ett tag var Bi, min handladre, tvungen att gå, men jag och Anna satt kvar och diskuterade. Lite roligt var det när jag frågade vad min handladre hade sagt om mig och min uppsats. Enligt det hon hört verkade jag nästan som någon sorts övermänniska. Jag vet inte var folk får det där ifrån. Nu gäller det att försöka leva upp till allas höga förväntningar. Jag lär nog inte göra det genom att få ngn doktorandtjänst i Linköping. De två tjänsterna har nämligen 145 sökande. Mina chanser att få tjänsterna är således ganska små. Suck. Fast får jag inte ngn tjänst där så är det nog meningen att jag ska hamna någon annanstans. Jag tror på ödet och jag tror att allt löser sig till det bästa till slut.
Inlägg
.jpg)
