Synsk

Mina farhågor besannades. Jag kände det på mig och det blev så. Varför måste min intuition alltid ha så förbaskat rätt alltid? Fredag eftermiddag stod jag utan opponent. Allt tack vare institutionens veliga personal som saknar organisationssinne totalt. Jag fick numret till tjejen som institutionen i sista minuten utsett till opponent och hon sa att hon inte skulle opponera på uppsatsen. Hon var dessutom sjuk och ville ha en vecka på sig att läsa uppsatsen. Det förstår jag det! Jag satte därmed igång med att försöka få tag på berörda lärare, men utan resultat. Så småningom fick jag tag i min handledare Bi. Även hon var irriterad. Alltid några problem när hennes kolleger är inblandade, sa hon. Att de aldrig lär sig att planera! Jag ringde runt till två studenter i min uppsatsgrupp och ordnade till slut opponenten helt på egen hand! Jag var irriterad som bara den och är det fortfarande. Efter att ha mottagit två mail i ärendet i gårkväll ser jag att den andra handledaren verkar ha rört till det ännu mer. Problemet ligger framför allt hos henne och inte hos ACW. Maud behöver bli mer bestämd och mindre flummig. Människor som hon borde inte få lov att bli handledare! Jag skrev ett ganska bitskt meddelande till dem och sa att de inte kan röra till det mer. Nu har jag opponent och det får de inte ändra. Ska det vara så svårt att planera saker i god tid?

Dålig organisation

Ett tag trodde jag att Konstvetenskapliga institutionen nästan var på fötterna. Ack nej, som jag bedrog mig. ACW må ha lyssnat och varit förstående och medvillig på sista tiden... Fast jag borde förstått att saker och ting inte förändras som på en natt. I sista minuten har hon bestämt att de ska byta opponent på min uppsats. Tiden den går och jag vet inte om det är bestämt vem som blir opponent än. På onsdag ska uppsatsen ventileras. Det är en fördel om opponenten hunnit läsa uppsatsen. Vem vet - all förvirring kanske resulterar i att jag inte får någon opponent alls. Anna berättade om en ventilering hon gått på då opponenten inte dök upp. Då sitter man där med lång näsa... Skärpning!

Lättnad

Jag fick mitt anställningsintyg och lite andra papper från Skokloster med dagens post. Enbart bara engelska och spanska står angivna vad gäller språkkunskaper. Underbart! Ingen tyska. Jag hade panik ett tag vad gäller tyskan, men nu kan jag lugna ner mig.
Jag har dock ett problem. Jag har inte ordnat bostad än. Det ska väl kunna ordna sig...

Klar!

Jag är klar med uppsatsen nu. Bara språkkorrektur, kontrollering av noter och finputsning kvar! Det känns jätteskönt men lite konstigt. Det går ju alltid att skriva mer på en uppsats. Fast någon gång måste man väl lägga den ifrån sig, antar jag.

Den här veckan har nästan uteslutande bestått av att skriva på uppsatsen, men jag har också hunnit med att förändra saker och ting på min institution.
Saken gällde huruvida studenter ska få lov att göra små korrekturändringar i sin uppsats efter att själva venrtileringen ägt rum. Jag och min handledare tyckte naturligtvis att studenterna ska ha denna rätt. Man vill ju inte ha en uppsats med slarviga stavfel på Xerxes. Efter att ha undersökt om studierektors utalande om ett rektors- eller dekanbeslut kunde stämma eller ej, hade jag torrt på fötterna att driva frågan. Naturligtvis hade hon hittat på alltihop när hon talade med min handledare, Bi. Det är så lätt att skylla på högre instanser. Fast jag blir bara misstänksam när det görs. Jag vill ha reda på exakt var något är bestämt och vad som står i beslutet.
Samtalet gick som smort. Vi hade ett mycket trevligt litet möte. Vi pratade om institutionen i allmänhet, min framtid och sen om själva ärendet. Mycket givande, och jag fick naturligtvis som jag ville! Det är så enkelt att vara kursombud när man har en hel kårkarriär bakom sig. Hade jag varit ny student hade jag inte alls varit lika bekväm med att bara stampa in hos studierektor och försöka ändra på något. Kort sagt, jag är en annan person nu än den jag var när jag började. Fast när man tänker efter så var det ganska länge sedan. Jag började på universitetet höstterminen 99. Jag har naturligtvis inte pluggat hela den tiden, men det har hunnit bli fem år på LU nu. Farväl farväl!

Sommarjobbserbjudande och tankar kring U21

Även Gripsholm ringde och undrade om jag ville jobba hos dem. Tyvärr var det under en period som jag jobbar på Skokloster, så det är först till kvarn som gäller. Kul att båda intervjuerna gick så pass bra att de resulterade i jobberbjudande! Det kompenserar U21- konferensen lite. Jag har dock kommit över det ganska bra nu, då jag insett en annan möjlig anledning till att de valt någon annan. Vi diskuterade mitt kårengagemang under intervjun och de fick då reda på att jag blivit aktiv för att jag ville förändra saker som jag tyckte fungerade dåligt. Jag är en person som inte gärna ljuger om sådant. Jag sa inget negativt om Lunds universitet, men jag är kanske inte heller den människa som skulle ställa mig högst upp på en kulle och predika för att fler studenter ska läsa vid just LU. Det faktum att jag söker doktorandtjänst vid ett annat universitet är väl ganska talande? Jag tror att meningen med U21-konferenserna är att man ska få andra studenter att läsa i Lund. Då väljer man kanske inte att skicka en student som sökt doktorandtjänst någon annanstans?

Jag har syndat

Igår kväll ägnade jag mig åt något helt annat än att skriva på uppsatsen. Fy skäms! Jag kunde inte avboka festen och det var faktiskt väldigt trevligt. Jag behövde lite människokontakt för att kunna skriva vidare. Nu tänkte jag gå ut i det fantastiska vårvädret och skriva lite. Ska se om jag hittar någon bänk eller om jag ska ta och promenera ner till stan och sätta mig på bänkarna utanför Skissernas museum. Det är jättepraktiskt att sitta där. Det är lugnt och man kan surfa på Universitetsbibliotekets nät. Perfekt.

Synden är väl kanske inte så hemsk med tanke på att jag faktiskt lyckades ta mig upp redan kl 08.00 idag, trots att jag kom i säng först lite över kl 02.00. Denna vecka föll lägenhetsstädningen på min lott och efter att ha stört alla mina lägenhetskamrater med dammsugaren nu på morgonen kan jag ägna mig helt och fullt åt min diskursordning. Ibland är jag lite rädd för att uppsatsen inte kommer att bli så bra eller så revolutionerande. Vad kommer andra att tycka om den? Är mina slutsatser så revolutionerande? Jag antar att det är normalt att tvivla på sin egen förmåga, men jag stör mig så varje gång. Varför kan man inte vara en stenhård självsäker människa som tror att man själv är bäst i världen? Det hade nog gott lättare då, eller inte? Lite ödmjukhet är kanske inte helt fel. Känner att jag börjat babbla. Det är nog bästa att jag slutar skriva och istället kastar mig över mina kreativa strategier för Aljaferías förmedling.
So long!

Sista kursplanegruppsmötet

Idag tog en era slut. Jag är inte längre en del av kursplanegruppen. Det är skönt att slippa läsa alla hundratals Bolognakursplaner för tredje eller fjärde gången. Jag blev tokig på det nu i slutändan. En del tar nämligen inte våra synpunkter på allvar och därför kommer vissa planer tillbaka med samma fel som fanns tidigare. Det tar onödig tid och det blir dyrt för området. Nu när jag har suttit med allt detta arbete kan jag säga att varje kursplan kostat ganska mycket och mycket tid har lagts ner för att granska den.
Jag har lärt mig massor av att sitta i kursplanegruppen. Jag har blivit enormt bekannt med Bologna och jag har lärt mig mycket om Bolognapedagogik. Detta är jag väldigt tacksam för.
Framförallt kommer jag att sakna de andra ledamöterna. Vi har jobbat sida vid sida, skrattat och varit förbannade ihop. Jag tycker verkligen om dem. Jag kommer särskilt minnas vårt kursplansinternat då vi spenderade tre hela dagar ihop. Those were the days!